Uppdrag kunskap
Vi får spara på den bordet. Ja. Men vi börjar med ett citat idag och vi slutar med ett citat. Så här på långfredagen, är inte det bra?
Det blev jättebra.
Birgitta Trotzig skriver I dykungens dotter: Det var snart påsk, den årstid där evigheten börjar. Vi är ju på långfredagen egentligen fast vi är här I påsk veckan på måndag. Digitalt sitter vi här. I varsin ände. I varsin ände av den här linjen I alla fall.
Och då är det ju intressant att du pratar om evighet, som om vi hade den gemensam.
Ja, precis. Men inte förrän på fredag bara är det.
Okej, okej.
Men hur står det till med dig?
Jo tack, jag har ju haft en helg då jag har gått omkring oss skrotat. Jag har arbetat lite för mycket med våra gemensamma åtaganden, så då och då får man sig en sån skrothelg. Det har varit väldigt skönt.
Och då upptäcker man saker? Man upptäcker många saker. Ja. Vad tror du det kommer sig? För du skrev ju I ett brev I helgen här om det. Det jag tänkte på är just när man gör det där som går per automatik. Det där som man inte behöver lägga så mycket tanke på utan som bara är en direkt handling. Det är för mig att gråta.
Ja, det är det. Men det kan ju också vara så att Alltså jag noterade ju mitt När jag tänker på det här, hur det går till exempel att hålla rimlig ordning hemma och runt omkring sig, att det kan man göra så kallat med vänstern, det vill säga utan att egentligen bekymra sig. Men det blir ju inte gjort med hjärtat. När jag går omkring och skrotar och eventuellt gör någonting då blir det väldigt många fler delar av mitt jag som engagerar sig. Dessutom noterar jag att jag kommer på så mycket som jag inte kommer på annars.
Så egentligen är det tjänstefel att hålla på och jobba för mycket, till exempel med en kurs. För att man förmedlar sig så många goda som annars hade kunnat uppkomma om man inte hade jobbat så mycket. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att väldigt mycket upptäcks I själva jobbet. Så det är ju inte entydigt, men man behöver växla mellan de här extrema arbetssituationen och den totala latheten. Och vara nöjd med bägge delar helst.
På samma sätt som du pratar om att man behöver sova på saken. Så tänker jag också att det här med att gå och gråta och göra annat och det här att förvalta och underhålla det runt omkring sig gör ju också att man kliver ifrån och kan betrakta saker med lite annat. Med lite distans så får man ett annat syn på saker.
Absolut, det kan vi behöva.
Skrota är ju fantastiskt. Det behöver man också. Men nu är det långfredag.
Och evighet.
Ja, precis. Och för mig var det ju Och jag tänkte att vi måste prata om den här dagen, för det är ju en speciell dag för många. Och jag minns den som evig på det viset att den aldrig riktigt ville ta slut.
Och jag minns bara ett väldigt konkret minne och det var att jag inte fick hoppa hopprep. Jag hade väl uppenbarligen ställt mig på gårdsplanen och börjat hoppa hopprep och så fick jag en tillsägelse att det får du inte göra idag. Och jag förstod ju inte varför, och jag kunde inte förstå det nu heller. Men det var väl så att om nån granne hade sett att det var en olödig flicka som hoppade hopprep på en långfredag så hade vi varit för evigt stämplade. Men det är klart att det blev en väldigt långsam dag, vilket utifrån det du och jag sitter och pratar om nu kan ju haft sina fördelar.
Tänk att en sådan dag. Man fick ju inte göra mycket på söndagar överhuvudtaget men jag tror att jag fick hoppa hopprep en vanlig söndag. Men jag fick inte hoppa hopprep på långfredagen.
Nej, och jag minns ju det också som att man, med respekt för de äldre generationerna, inte skulle spela kort till exempel för det kunde väcka
ett ansvar. Så pass du har ett liknande minne?
Ja, jag kan inte minnas att det var så där För mig var det ju inte som barn så religiöst Nej. Det var mer det att det var ju vansinnigt tråkigt. Och det jag minns också var att man skulle klä upp sig och ändå inte göra något. Något. Man skulle de här lite obekväma sticksiga byxorna som inte var bekväma kläder riktigt. Och sen skulle man bara vara.
Men det tillförde en viss rytm I livet. Som du inte utsätter dig för nu. Du sitter där bekvämt I en flis-väst på dig.
Du med en flis-jacka?
Ja, precis.
Nej, precis. Och nu sitter vi och pratar om det också. Så det har ju satt spår. Ja. Men jag vet inte om det var så barn Man förstod väl inte heller riktigt det här med vad det var.
Nej, och det är ju som alltid ett av mina problem. Det är att när jag inte förstår någonting så tilldelar jag detta något väldigt lång tidsrymd då jag funderar över det. Hade jag inte funderat så mycket över varför jag inte fick hoppa hopprep så hade jag inte haft kvar det som ett minne nu. Men nu så är det faktiskt så att jag tänker medvetet försöka ägna långfredagen I år åt att fundera på om jag sätter in det som händer I USA och I världen I ett mer långsiktigt perspektiv än det här med per timme eller per dag. Jag bara ändrar tidsskalan på tidsaxeln så att jag säger att låt oss nu tänka I månader eller kanske I år, eventuellt till och med I decennier, så tror ju inte jag att det som händer nu kommer att bli någonting annat än en liten, liten krusning.
Jag är tämligen övertygad om att till exempel den regelbaserade världsordning som vi nyss hade och som hade tagit oss så många decennier att bygga upp den kommer att återuppstå. Kommer jag inte religionen och att långfredagen inte behöver vara så farlig för man kan återuppstå. Det är också ett sätt att titta på det hela. Och den här återuppståndelsen En och annan kan idag naturligtvis analysera det och säga att det är oerhört naivt. Hur ska man kunna gå från dessa megatullar och allt vad de har åstadkommit över till att återigen lita på varandra.
USA kommer ju att vara I strykklass under några decennier framöver, men de kommer väl att återfå sin plats, de också. För det här andra hade haft så lång tid på sig att utvecklas och där måste det legat en helt annan klokskap bakom det än de fjantiheter som vi upplever nu och som på kort kan åstadkomma hur mycket som helst. Men särskilt på långfredagen tycker jag inte att man ska ens tänka på vad det åstadkommer på kort sikt. Utan luta sig tillbaka och tänka om ett decennium kommer det här överhuvudtaget att märkas?
Det är intressant, för jag tänker också att vi Jag har tänkt på det utifrån nyhetsförmedlingen. Alltså det här att man betraktar saker. Det här har du missat inatt! Brukar stå det nu både I GP och D. All galenskap ska redovisas nattetid för att det kommer från fel sida I jorden på något vis.
Men vakna till det varje morgon och tänka att det här är ju Det här sätter ju saker I ett tidsperspektiv på ett annat sätt. Vi kan ju få en känsla av att det förändras, där det här stora går så fort utför. Och så tänker man på det sättet som du gör, att När man tittar tillbaka ett antal år så kommer det här att vara en krusning. Men man kan ju förstå om människor har en känsla av att allting faller.
Ja, och det Fritt fall, och det skulle ju enligt vårt tidigare sätt att tänka så skulle till exempel den regelbaserade världsordningen vara så konsoliderad att detta var omöjligt. Och det vi har fått se nu är en kombination av ett antal osannolika faktorer, varav Trump bara är en. Och det är mycket annat. Den amerikanska politiken, det är kunskapsföraktet som har spritt sig världen över, det är lite annat sånt som kommer samtidigt. Och då kan detta inträffa genom att man ju faktiskt Det är lite kul att tänka: Han har ju försatt tiden ur spel för tiden skulle ju hindrat detta från att kunna uppkomma.
Och demokratin kan inte hantera nånting som går med den hastigheten som det går där. Sen kan jag ju, eftersom jag är fast I den här gemensamma kampen för att låta kunskapen få lite fotfäste igen Alltså, det går ju från vårt håll att titta på det Trump gör och egentligen bara tänka: Så går det om man försätter kunskapen ur spel. Och då kan man ju allt detta som ett synnerligen avskräckande exempel. Men det ska vi inte för när det är långfredag ska vi tänka I evigheter. Och då ska vi se detta som den lilla fladdring som det faktiskt utgör.
Därmed också se vårt Uppdrag Kunskap och fact up som någonting som också det bara är ett fladder. För vi ska inte behövas så hemskt länge, Jonas. Några år till, kanske ett decennium. Sen ska det här garanterat vara över. För längre än så kan mänskligheten inte hålla på att fjanta.
Det handlar väl också om att det blir en självbevarelsedrift kan man tänka att det skulle vara. Ja, absolut. Det
blev för stort och stark.
Det är ohållbart att leva med under den tid. Det här tyckte jag var ett bra påskbesked. Vi väver ju någonting och Vi behöver ju tänka på ett annat sätt när det gäller tid för att orka också tänker jag.
Jag brukar säga ibland att tänk så ensam ensamheten skulle bli om alla vi ensamma kom samman. Och då är det ju väldigt roligt att få reda på, först och främst, vilka evighetsperspektiv du kommer att tänka på under långfredagen. Och jag lovar att jag ska berätta om mina. Men vi tar tacksamt emot mejl eller annat från alla andra också som har haft sina evighetsperspektiv. Då vi just tittar på de pågående världshändelserna men försöker sätta in dem innan en tidskada.
Det är klart att människan har befunnit sig I väldigt allvarliga situationer tidigare och det kan man väl hitta mod och lite hopp I att se tillbaka.
När du säger mod så har jag idag tidigare funderat på fenomenet tålamod. Och så har jag delat upp det ordet I mod att tåla. Man måste kanske lite mod för att tåla att vara med om detta och ändå kunna se ljusningen. Men vi måste ju stå ut med det som är. Och vi vinner inte på att förneka det.
Det är inte det jag vill genom att ett annat tidsperspektiv. Jag vill bara att jag ska båda bilderna. Dels att vakna upp till det som har skett inatt I USA, men samtidigt känna att det finns ett annat tidsperspektiv.
Det var intressant. Förra veckan var vi ju I Stockholm förra veckan. Och du var ju tillsammans med Lars Strandnegård och föreläste. Och då märkte man ju på publiken att när man redogör lite för det som är ganska tungt, det är ju ganska stora komplexa frågor som man har en känsla av är viktiga, även om man inte förstår fullt ut hur galet det har blivit. När man pratar om det så väcker det ju en slags tyngd hos dem som lyssnar till det.
Det hördes ju på publiken I rummet att det blev tungt en stund. Och sen pratade de ju också om hoppet och strävan framåt. Men jag tänker de här svåra, stora frågorna som vi inte, som man behöver väldigt mycket kunskap för att förstå och kunna agera något så nära på. Det ska ju inte behöva vara den enskilda människans ok att bära på något vis. Utan där behöver man ju andra med andra kunskaper eller större kunskaper runt vissa saker som man kan förlita sig till.
Men det är ju också därför som det kommer så många människor. Alltså, en sprängfylld biograf på Hötorget I Stockholm en eftermiddag då det sitter 2 människor och har ett estradsamtal. Jag hoppas att det märktes att vi tyckte själva att det var spännande. Vi håller delvis på med samma sak, men från väldigt olika utgångspunkter. Och det är ju jättefint att inte känna sig falsk när man sitter I ett testaltsamtal som ju är till för publiken. Men att känna
att jag blir ju själv
engagerad I själva samtalet för mitt eget tänkande och jag vet att detsamma gällde för LAS. Att det var en spännande stund. Det är väl ett praktexempel på att när det är
som det är nu så behöver människor komma samman. Ja, men jag tyckte det var så Dels är man ju inte så van vid att publiken uttrycker ju ganska tydligt vad den känner på ett annat sätt än vad jag är van vid. Det tyckte jag var en sån här upplevelse för mig, att sitta där. Man är ganska spontant uttrycker med ljud eller sådär skratt och annat som vanligt med just detta. Det blev så tydligt när det blev lite tungt I rummet.
När vi pratade om brain-drain I USA och hur akademiker faktiskt lämnar landet. Och jag sparade
från det samtalet att Lars hör till dem som engagerat sig för att Sverige ska nu engagera sig I att utgöra en fristad för de högkvalificerade amerikanska forskare som inte längre vill stanna kvar I USA. Och att ta upp I det samtalet också hur andra länder visade framfötterna lite mer I detta, till exempel Frankrike och Finland. Men jag förde in där att jag tycker till och med ur ett globalt perspektiv. Om vi börjar titta på Om vi tror på kunskap och tror på att de skarpaste tankarna I världen har någonting att tillföra mänskligheten. Om de inte längre är välkomna I ett visst sammanhang så ska de vara välkomna någon annanstans.
Alltså se är det så att vi får en liten kvot för intellektuella flyktingar, om jag uttrycker mig så. I och för sig är det ju politiskt betingat eftersom det är så förvirrat I USA. Men egentligen är det inte politik I den gamla bemärkelsen utan det är att forskning och kunskapssökande inte längre får utvecklas fritt. Den här berömda armlängds avstånd har ju upprätthållits länge I de flesta av världens demokratier. Men nu gör du inte längre det.
Utan du ska samma åsikter som ledningen. Och det finns vissa ord som du inte får använda. Det finns vissa inriktningar som du inte får ta. Det vill säga egentligen är ju tankefriheten borta. Liksom
yttrandefriheten. Det fanns ju Det som han tog upp också som andra sidan av det där, det är ju hur det har blivit. Han tog upp det exemplet med hur många administratörer det fanns på Harvard till exempel, som skulle säkerställa att det fungerade på ett visst sätt. Och hur kostnaderna har skenat. Nu har man inte råd att gå där om man inte är Så där. På ett visst sätt, har viss hudfärg och kommer från en viss familj eller så där. Det är ju ganska få studenter på antalet administrativt anställda.
Det blir ju så. 3
gånger så många nästan som jobbar med administrationen studerar.
Och den relationen eller de kostnaderna för studierna har vi ju inte I Sverige för de enskilda studenterna. Men vi har ju en svindlande tillväxt av administrationen. Rimligen på bekostnad av att relativt sett så finns det ju färre lärare, det finns färre forskare, det finns flera administratörer. Och jag hör inte till dem som tror att detta har skett av någon slags ond vilja utan det är någon inneboende funktion. Att man vill göra det på något sätt bättre och då blir det administrationen som sväller.
Det är jättekonstigt.
Ja Jag tror ju inte heller att det finns någon konspiration bakom det här att det är någon stor masterplan att vi ska översätta. Men det är ju en viktig del I kritiken mot USA och jag tänker också som man också hör I Sverige när man pratar om hälso och sjukvårdssystem eller om man pratar om skolan och så där. Det är de administrativa uppgifterna som tynger. Vem ska egentligen göra jobbet till slut?
När det gäller
den för lärarna minskar på grund av administration och så där.
Och ändå så kan det bli så illa I vårt föreställningsvärde så att när jag en gång för evigt sen läste Weber I original och konstaterade att byråkratin var till som skydd för den enskilde. Och då är det
ju en bild av byråkratin som vi så sällan möter.
Så det fick jag fundera på länge på om det verkligen kunde vara så. Och det kan det ju till en viss gräns innan byråkratin blev ett ägarvärde. Ja.
Väldesignade system är ju väldigt duktiga på att upprätthålla sin egen existens. Men det var intressant. Jag satte hjälpt en kamrat där med en Det skulle skickas in massa papper och fyllas I mängder med papper till ett annat europeiskt land. Och konstaterade att vi får ändå vara tacksamma I Sverige över den demokratin vi har med skattemyndigheterna. För de har ju nått så när begripliga när de formulerar sig.
Hade vi inte haft AI till hjälp när vi satt och gjorde detta så hade vi ju konstaterat att det Jag hade inte klarat av det oavsett språkförbistringarna. För det var inte begripligt om man inte arbetar med de frågorna skulle jag säga.
Då kommer Antonovsky in också när vi ändå har nämnt Veber. Antonovsky som säger att det vi håller på med ska inte bara vara meningsfullt utan det ska vara begripligt och hanterbart. Ibland råkar man ju ut för sånt som är begripligt, men man kan inte hantera det.
Och sen är det väl lite grann I det vi rör oss mellan. Vi lever ju I en föränderlig tid också, där förändringarna går ganska fort. Det har vi gjort ganska länge nu tänker jag, med internets framfart och med våra möjligheter till att artificiell intelligens som stöd nu på de senare åren. Men likväl så ska man åka någonstans och få en stämpel. Det är först då det gäller.
Det är också väldigt intressant. Jag tror det är skitsamma vad det står på stämporna. Man skulle kunna en egen, Men det ska vara en stämpel.
Men det är en trygghet, vet du. En manuell variant. Nu är det långfredagen. Och evigheten ska vara I våra hjärnor. Ja. Har du några nya perspektiv på hur din evighet kommer att se ut på långfredagen efter detta samtalet?
Nej, jag satt och funderade på om du hoppar ihop brev fortfarande. Nej. Nej. Det är ingen rebell kvar I dig som kommer gå ut och provahoppa
lite på fredag. Det är inte lönt att vara rebell, för det finns ju ingen som
kommer reagera negativt på det.
Det finns ingen att reagera
på nej. Nej, det är väl så man har det lite I kroppen, det här att tempot går ner lite grann just under den dagen. Vi har inte så mycket åtaganden på långfredagen. Annat än att förbereda för påskaften. Det är en viktig dag.
Och båten har du inte satt I sjön?
Nej, nej, nej. Nej, nej gör du det? När det är varmare I vattnet. Där
förde du in I ett långsiktigt perspektiv.
Jag kom på mig själv också med att tänka: Vad bra att det blev lite svalt igen. För jag tycker att våren går så fruktansvärt fort annars. Visars tider har krympt, känns det som, på längden. Och att man hinner stanna upp och njuta lite av det där.
Med tanke på att vi nu ska övergå till att tänka eviga tankar så ska vi kanske inte dra ut för länge på den här podden. Vi är alldeles fast. Ska vi övergå till citat och musik?
Ja, det tycker
jag. Så då ska jag pressa mig fram och säga: Nu vill jag läsa ett citat.
Ja, idag ska du få läsa ett citat. Men jag envisas med att välja musiken.
Ja, men absolut.
Och I och med att du hade uppe det här med båten, för det är väl ändå sånt som många blickar fram emot nu, den här sommaren på sjön, så ska vi lyssna på en låt som heter Sailing av Christopher Cross.
Och den kommer då direkt efter citatet?
Ja. Det blir bra va?
Då läser jag nu.
Gör det så önskar vi ju glad påsk till alla och Och en riktigt fin helg.
Och jag ska läsa om optimismen. Det var en man som hette Ditrich Bonhoffer. Han satt I koncentrationsläger. Han visste om att han troligen skulle bli avrättad. Han smugglade ut lappar och på en av de här lapparna så stod det: Optimismen är till sitt väsen inte en åsikt om den aktuella situationen, utan en livskraft.
En kraft att hoppas där andra resinerar, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den I anspråk för hoppet. Det tycker jag vi ska göra.
Det ska vi göra.
Inte hoppa hopprep utan det andra hoppet.
Och det ger oss mod att tåla det vi är. En jättebra helg Bodil.
Tack, det stämmer.