Uppdrag kunskap
Hej på dig Bodil.
Hej på dig.
Hej på dig som lyssnar, såklart. Hur har dina veckor varit? Det är 2 veckor sen vi sågs I podden.
Alltså, de är ju så oerhört ovanliga varje gång de kommer de här tidiga. Som det känns majveckor, men det är ju ändå bara aprilveckor. Min bokskog är nu så utslagen så att om jag efter detta sätter mig och starbligar på ett ännu inte fullt utslaget blad så kan jag ibilla mig att jag ser hur det öppnar sig. Och jag har provat sånt här med att ta bilder med en halvtimmes mellanrum. Och även på bilden går det att se skillnaden.
Så jag har konfirmerat det så. Sen tror jag kanske att mitt är något av en illusion, att jag ser själva öppnandet. Men det är bara ett par dagar då det är på det sättet.
Det går från 0 till ett liksom.
Ja, och så snabbt så att man, om man anstränger sig och inte gör någonting annat, utan sitter där och starvliggar så kan man tro sig vara med om processen. Vara med I processen.
Och så har det varit påsk och grejer emellan och det har vi avhandlat redan. Det känns ju längesen plötsligt.
Ja, det är, undan novet.
För nu är det ju snart första maj och Valborg. Ja. Och när vi sänder det här I etern, då är det ju andra maj om jag inte har räknat fel.
Snälla, det är bäst jag kollar.
Jag tror det är. Jag tror vi demonstrerar på torsdag och vi dras på fredag för då är det klämdag.
Ja, ja.
Ska vi kanske runda oss?
Absolut.
Jag var I Uppsala förra veckan I alldeles för många dagar och höll på att gå vilse med hjälp av SJ där jag fick åka kors och tvärs över landet. Det var så mycket spårarbeten och sånt där.
Så du kom inte fram till Uppsala mer?
Jag fick åka via Värnamo och Borås, så jag fick en sån riktig landet runt sighting där. 6 timmar och 50 minuter I Göteborg-Stockholm. Det är väl nästan som det var förr höll jag på att säga. Innan snabbspår och grejer. Men där var det ju på samma sätt under de dagarna där.
Man gick och lade sig på hotellrummet och så drog man upp gardinerna nästan bara och så tyckte jag att det var grönt I stan. Det är ju härliga tider. Där nånstans när jag irrade runt på gatorna mellan Blåsenhus och alla de här för mig tidigare okända platserna så gick vi och pratade om det här med lokalsinne. Och sen dess har jag klurat på det här begreppet med vilse, för det som blev diskussion lite senare på kvällen när det blir middag och så där, det var Jag är uppvuxen med att man lärde sig att inte gå vilse och att lära sig vad man gör om man går vilse. Men nu är det ju ingen som kan gå vilse, eller det går ju inte att gå vilse nästan.
Ja, jag har gjort det ett antal gånger.
Ja, men det ordnar sig alltid. Så Jag läste Friluftsfrämjandet nu. De rekommenderar att man hittar en tät gran. Då har man säkrat lite skydd för natten och så stannar man kvar där man är. För det är alltid nån som letar efter den, säger de. Det tyckte jag var fint.
Och det är ju detsamma på ett sätt I vår tid för att har du mobilen med dig så kan man alltid hitta dig, men det beror ju på att nån vill göra det. Så man hittas inte per automatik bara för att man har mobilen, utan det måste finnas någon I andra änden som har koll på var man är.
Ja, det är viktigt att någon avtalad tid med någon framåt I kalendern så att de märker att man missar en.
Ja, men också om de reagerar. Så när de väl reagerar så till sist anmäler de en som försvunnen. Att då någon kan hitta en, fortfarande är det inte så att man hittas när man går vilse av en slump, utan det finns system. Det har varit viktigt för människor att vi ska kunna hitta varandra.
Jag har läst också på en vanlig orsak till att man blir borta länge, att man blir så rädd för att till exempel skogen är så stor. Och den blir mycket större när man blir rädd. Och då menar de på att det är så svårt att tänka sig att man på ett sätt kan gå vilse om man kunde vara klok samtidigt. Mobiltäckning var ju det första, det tyckte de. Har man en mobil, det kan till och med vara bra med sin extramobil.
Det kan vara värt. Men sen var det att inte jaga upp sig utan tänka att skogen inte är så stor, och den tar slut nånstans och nånstans går att hitta. Att hitta. Det var intressant begrepp för vi gick ju I stadsmiljön där och konstaterade både jag och min syster Helena att vi har ungefär lika dåligt lokalsinne. Hon hävdar att henne är mycket bättre. Jag tog några känsla för det där. Men du och jag har pratat om att vi kanske inte har världens bästa lokalsinne.
Vi har inte bara pratat om det, vi har visat varandra.
Vi har testat det också. Då funderade jag på vad som händer med oss. För jag försökte läsa lite grann om vad som sägs om det här med att gå vilse på nätet och vad folk har skrivit I litteraturen och så där. Tranströmer till exempel han skriver ju om den här kända gläntan. Eller texten är ju känd, men det är ju en glänta I skogen som bara den som är vilsen kan hitta.
Det gick jag och klurade på där I Uppsala och tänkte att det är likadant med människor man aldrig skulle mött om man hade gått helt rätt. Eller samtal som inte skulle uppstått. Jag tyckte det var intressant att prata med dig om vilsenhet Och att vara vilsen I vår tid.
Tack detsamma. Du vet att jag svarade genast ja. Det här är ett kul tema Jonas.
Ja. Och jag försökte minnas utifrån våra diskussioner och utifrån dina 2 senaste böcker, om du har skrivit om att vara vilsen. Då tänkte jag att jag kunde inte komma på någonting, men när jag sökte så hittade jag också ett citat om vilsenhet som vi avslutar med idag.
Det kan jag inte få höra nu.
Nej, nej. Det blir en överraskning även för dig.
Okej. På slutet.
Men om man tänker att vi lever I en tid där man kan få för sig att många människor känner en djupare vilsenhet än vad man har gjort tidigare. Vad skulle vi kunna förstå detta? För det måste ju uppstå en vilsenhet tänker jag när man inte vet vad man kan lita på. När man inte vet så mycket om framtiden, att den är svår att förutsäga?
När man dessutom samtidigt inbillar sig att den borde gå att förutsäga. Alltså I den lilla världen förr så var den inte bara liten, utan sett från vårt håll så var den ju väldigt förutsägbar. Det hände I stort sett bara det år för år som hade hänt året dessförinnan innan. Då blev det nödår och då och då hände något exceptionellt. Men I stort sett så skulle vi påstå att deras liv var sig likt år från år, vecka från vecka utifrån vilken tid på året det var.
Men det är inte bara att vi nu kan leva så diversifierade liv utan det vi faktiskt skulle kunnat gjort, det jag skulle kunnat gjort I denna vecka som jag inte har gjort, det är så oerhört mycket större än det jag skulle kunnat haft som alternativ sysselsättning för 50 år sedan. Så friheten är ju svindlande. Innan man börjar svindla så kan man ju börja I det lilla. Jag är kvar på Jag hänger inte med riktigt så jag stannade på Tranströms glänta. För det är ju ofta det som man för fram, till exempel på varför det var så bra med uppslagsverk.
Om man går till Apollon, A som är Apollon, det var slutet på något av de gamla uppslagsverkets första del Och den som berättade detta, eller som jag läste det, hade läst det som apollon och undrade mycket över vad apollon var för någonting. Men egentligen var det inte det som var grejen för de flesta utan det var när man läste de här poddon så kom man ju kanske så pass nära så att De var inte så tjocka på den tiden, uppslagsverken, så att astronomi stod på nästa sida. Och då började man läsa om stjärnor istället. Det finns ju otaliga vittnesmål om människor som har hittat ett specialområde på detta sättet. Det vill säga, de var ändå där på Apollodern när du började läsa om astronomi och sedan var de fast för resten av livet.
Och som framhäver då detta som en nödvändig ingrediens I samhället och samtiden, det måste vara tillåtet och tämligen ofarligt och dessutom på gränsen till påbjudet att man skulle gå lite vilse. Lite lagom.
Lite lagom. Jag undrar också hur det skulle vara om allting var förutsägbart, för det är ju den andra delen av det, om det inte fanns någon risk att gå vilse.
En av de saker som det definitivt skulle inverka mer änligt på, det är våra förmågor att lära oss någonting. Lärandets moder tror man I alla fall är inte repetition, att upprepa någonting exakt lär man sig inte särskilt mycket på. Utan man måste veta vad det är man ska säga och så måste man göra små, men dock variationer omkring det här för att riktigt lära sig att nöta in det faktiska. Det finns många liknelser mellan hur man lär sig I asiatiska länder och hur man lär sig I våra länder på skillnaden. Det är för för långt att ta deras exempel.
Jag ska backa och säga att variation, tänk dig det. Alltså variation, då får du inte tänka på kaos. Utan du ska tänka dig variation kring nånting. Där det är ungefär som jag sa nyss att det ska vara tillåtet att gå vilse lite. För att på det sättet lär man sig mycket. Kanske om Apollon, kanske om astronomi.
Men det fick jag ju höra hela min skoltid, att det här måste du läsa minst 7 gånger.
Ja, och det är inget fel på att läsa det 7 gånger, men du måste läsa det på lite olika sätt för att du ska kunna lära dig det så bra som möjligt. Tänka på olika saker. Ta det skriftligt, muntligt, ta det sie, ta det så. Men alltså det här maniska exakt lika läsandet, det leder bara till ett så smalt spår I ditt minne. Alltså det blir så tunt så det blir nästan försumbart.
Ja, det finns en annan regel som jag vet inte om den stämmer men eftersom det var en klok kvinna som lärde mig så tror jag att det är sant. Hon sa förr I världen när man skulle komma ihåg telefonnummer. Då sa hon att ett överlägset sätt det är om du ska ringa Åååh, var det tolv:tjugofyra 56? Slå det genast. För att chansen är stor att du har rätt.
Och då lär du dig det. Det är då man är så på spänn. Det är inte ett upprepat av 12-tjugofyrasex eller vad jag sa. Utan det sätter sig bom. Du kan kolla det, men framöver.
Ja men det är någon ryggmärgsinstinkt eller vad man kallar det, reflexmässigt så kommer man åt det snabbt liksom.
Eftersom man spände sig så, alltså det blev konfirmerat. Ja, det var rätt. Det blev mer positivt än att gammalt är I en rättskrivningsbok.
Ja, just det.
Du får din belöning, du kom fram till rätt nummer. Sen vet jag inte hur många man kan ringa fel till på det sättet, det kan ju också bli lite många.
Ja, jag tycker att det är fantastiskt med den här minnesdelen. Med melodi har jag fått för mig att jag hakar upp det på ibland. Alltså att det blir någon melodi, därför går det inte att variera det för mycket. För det måste komma I grupper om 3 eller 2 eller så där. Ja intressant. Men Det bryter, du går på det. Ja, vet du lite rytm och melodi. Kanske 9 4 9 3232773. Det har jag kunnat säga att jag var 6 år tror jag.
Och vad var det? Ja, det
var numret till min kompis I Berlin. Vi fick ringa varandra ibland när vi var små.
Och du kommer fortfarande I hög.
Ja, ja. Så att det är 100 till exempel. Kommer jag också ihåg vart det gick. Men nu för tiden har jag inte lärt mig någonting på 10 år. Knappt mitt eget. Men man tränar ju inte så ofta på det längre helt enkelt.
Vi hade Johan Swors 10. Det var inte heller så svårt. Just det. Jag tror att jag tyckte det var så, jag
tyckte det var hur ska det gå med världen, minns jag att jag tänkte när man fick för sig att man skulle lägga till en siffra till de här femsiffriga som jag växte upp med. Det går ju inte att komma ihåg. Men det där visste vi inte då att vi inte skulle behöva komma ihåg.
På tal om att världen har blivit stor. Och så kommer då detta som gör att den inte är omöjligt stor. Alltså det är trots allt människor som har skapat allt detta. Antalet siffror vid telefonnummer går inte att komma ihåg, ja men då får vi väl lösa det på något sätt, så hittar vi på någon teknik. Och numera så är det ju Jonas som är liksom ditt telefonnummer sett från mitt håll. Det är Jonas.
Ja, det är så det står. Eller okänt nummer.
Nästan mer intressant på tal om det här med att hitta, det är den gången som någon inuti teknikens värld sa till mig på fullaste allvar och jag minns hur det svindlande. Alltså det är så orimligt att man ska olika telefonnummer beroende på var man finns. Och så predikade han lite om hur möjligt det skulle bli att telefonnumret skulle kunna följa med mig.
Ja, just det.
Och det är ju så självklart så det låter ju rent konstigt bara att jag säger det.
Ja det är ju javisst.
Men igår kom jag för mig men när vi pratade innan så kände jag den här skillnaden på kalvar på grönbete eller på mina numera satellit satellitdrivna gräsklippare som går omkring här utanför fönstret. När jag skulle bli vän med den så kunde jag inte komma på om jag skulle ställa in det allra mest basala som jag har kunnat på de gamla förstås, nämligen klipphöjd som går att ställa in på gräsklipparen och via mobilen och lite så. Det var faktiskt en mental barriär innan jag förstod att jag har 2 områden som den rör sig mellan. Det heter yta ett och yta 2. Och det var underyta ett respektive underyta 2 som jag kan ställa in klipphöjd.
Så klipphöjden är liksom inte gräsklipparens, vilket jag trodde.
Nej, just det.
Utan klipphöjden är ytans. Så det är mycket som vi ska lära oss. Nu spårar det ur.
Ja, det är fantastiskt. Nej idag, det är vi så glada för att det har kommit långt med för de här gamla robotgräsklipparna inom såna där pluttar får man väl säga ändå, för det är inte så jättegammalt, så är det ju att det är mycket, mycket enklare idag. Den kör inte alls lika mycket fel som när den hade en sladd som låg I backen.
Nej, för min del så var det ju framför allt att det gör ingenting längre att mullvadarna äter upp de sladdarna som ligger I backen. Jag hade ett sånt besvär med mullvadarna, så det var mitt enda skäl till att byta teknik.
Så att det inte rymde roboten ut I bokskogen och gick vilse där.
Och gick upp till rymden.
Nej precis. Jag fortsatte att söka lite grann på begreppet vilse och Då hittade jag ju utifrån ordets bakgrund att vilsen kommer från fornsvenskans villor, förvirring vildråd I, och är besläktat med ordet villa I betydelsen förvirring eller misstag. Ordet har sina rötter I det urgermanska, och nu kan jag inte uttala det rätt, vilbias. Vild okontrollerad. För vilda, finns också inom Sapmi I den samiska kulturen ett liknande ord också, men där har det behållit innebörden vild.
Det hittas på den finska sidan mest, används fortfarande. Men om vi går tillbaka till det här med förvirrad och villrådig. Förvillelse. Så har vi ju en tid där du pratar mycket om kunskapsförvillelse. Och att vi av den anledningen blir villrådiga och förvirrade.
Och sen så hittade jag, Kirkegaard skriver inte ordagrant om det på det sättet, men han skriver om valet och ångesten. Och då skriver han om hur människan ställs inför existentiella val utan fasta riktmärke, Och det tyckte jag stämde ganska väl med känslan av att vara vilse. Och han menar ju på att denna valfriheten då utan fasta riktmärke skapar ångest och existentiell vilsenhet, när man måste navigera utan några absoluta riktlinjer. Det var en kort sammanfattning av en enormt lång text som jag hittade.
Och samtidigt så, och det är väldigt karaktäristiskt för Kierkegaard, samtidigt så är det ju så att vi kan ju bli oerhört lyckliga av att låta tanken flyga iväg utan en enda, jag är noga med fixstjärnor och vandringsstavar och allt möjligt sånt här, men tankenfriheten, tankens fria väg, den är ju också nåt som är djupt mänskligt och som vi vill
Menar du med det att det är under förutsättning att det finns en riktning och att det sen kan få ta vilka vägar de vill. Det är det du pratar om med Fixskanan. Att det ska finnas, det behöver inte vara det målet man når, men att det finns
Jag tänker mig att om någon ville begränsa mig så att jag bara fick tänka I såna riktningar där jag kunde relatera, det jag höll på med till en given fixpunkt, så hade det varit en väldig begränsning. Anna, det jag har gjort bäst som handlar om olika sorters villor, det har jag gjort kring synvillor som är ganska tacksamt. För att synvillor, ja det är ju hur mycket som helst, du vet 2 till synes parallella streck behöver inte tvingats vara parallella och jag vet inte vad du har lekt, men det finns massor med klassiker på det området. Och egentligen så är de inga villfarelser utan de ger en massa information om hur synen fungerar. Så det kan man förhoppningsvis ta nytta av att hålla på med de förvillelserna.
För min del så ligger det nära till hands när du säger att jag håller på och vi håller på med en kamp mot kunskapsförvillelse. Så är det ju också som att vi håller på med en kamp mot det som man skulle kunna kalla för illusioner. Då har jag faktiskt blivit inbjuden till Norvikens trädgård I sommar, För att ihop med en kamamusikikansemble som ska framträda just på temat illusioner, så ska jag få lov att spela motpol. Och jag är själv väldigt nyfiken på hur detta ska utfalla. För på något sätt så är naturligtvis även jag väldigt intresserad av illusioner.
Hur skapar man en illusion? Hur kan jag lura Jonas på ett april? Jag gjorde inte det, men nu ska jag lura dig nästa första år.
Vi bättrar oss till nästa år. Då blir det genomarbetat.
Illioner som Det är inte för mig lika utmanande som kunskapen, men illusioner är också utmanande. Vad är det som gör något till en illusion? Och hur vet du om när du är vilse? Det är ju ännu värre om jag gör kanske lätt åt fel håll. Och då tar du sin lilla tid innan jag upptäcker det. Jag gillar väldigt mycket Google Maps och annat som visar mig att nu är du längre från dit du ville komma. Då vet jag genast att jag ska vända. Det tycker jag är väldigt praktiskt.
Jag tänker att många av de gångerna som man rent fysiskt har varit lite vilse så har man också sett eller upptäckt saker. Man har ju insett efter en stund att jag kommer inte hinna dit jag hade tänkt på den tiden och så där. Men när man ändå är ute så kan man upptäcka en väldig massa. Man kan ju få syn på sånt som man inte alls hade tänkt att se. Men när det gäller tanken, jag har en känsla av att vi fungerar väldigt olika som människor när det gäller det här.
I frihet, I tanke kontra varför vi tänker och om vi är på väg med tanken åt något håll. Är det så eller tror du att det är så generiskt att vi Skulle man kunna träna sig på att vara lite mer vilse I tanken? Vilse låter så negativt men fri I tanken då?
Då. Så här har jag tänkt för egen del. Jag är som du vet ganska vild på att tänka, men jag mår bäst när jag håller på att tänka ut någonting framåt. Då jag vet ungefär åt vilket håll det är, ungefär vad det handlar om. Jag tror att jag skulle bli, och jag blir det ibland när jag går vilse I tankarna, jag kan bli olidligt trött då tankarna bara vimlar omkring.
Då måste de någon riktning som på något sätt för mig har något med det att göra som jag för tillfället håller på med. Det betyder inte att jag bara kan tänka på disken när jag står vid diskmaskinen eller så, utan jag är nog beroende av någon sorts koncentration och ett koncentrerat tänkande som kan flippa ut åt olika håll men som vet var det hör hemma, det blir för mig nästan som en drog. Jag kan hålla på hur länge som helst. Jag tycker det är jättespännande. Jag märker inte förrän efteråt hur trött jag kan bli av det.
Medan tankeflladdret, det blir jag trött av.
Och då är det när det går åt olika håll, ostdyrt, påverkat kanske av nån omvärlds, där uppmärksamheten är riktad åt fel håll.
Ja, och jag tror faktiskt inte att vi har pratat här sedan jag var I Tingsryd. Men jag har varit I Tingsryd på biblioteket. Och där fick jag en fråga som löde jag mig ställa Bodil. Människor har väl alltid, de har tänkt fel och de har försökt att lura varandra och det har varit mer eller mindre medvetet. Och är du säker på att man ljuger mer idag än vad man ljög tidigare?
Och jag svarade på instinkts och så sa jag ja och sen insåg jag att nu är jag tvungen att nu står jag här och provtänker framför en församling men jag måste veckla ut varför jag är så säker på det. För att det har ju funnits mycket större och många fler förvildelser på massor med olika sätt och många fler olika berättelser och många fler förslag på hur det ena hänger ihop med det andra. Det är inte det som är karaktäristiskt för lögnerna I vår tid, utan det är det stokastiska, alltså det slumpartade, det som sker, som gör att var och en kan tro att bara för att de har fått en tanke I just detta ögonblicket så är den tanken så viktig att den ska vara viktig för alla andra också, annars blir de kränkta. Och den ska tillmäta samma värde som de tankar som är testade 1738 gånger och är befunna riktiga. Det är de här slumpvisa lögnerna.
Slumpvisa osanningarna som är det som är den fördärvliga slitaget, friktionen, I människans värld för närvarande. Så hade det bara varit så att det hade funnits en eller 2 eller 7 irr-lärare så skulle vi lätt kunna nå på dem.
Man hade kunnat avslöja dem på grund av att de hade en struktur eller att de satt fast I nånting.
Absolut. Och tar jag som exempel att molekylerna som rör sig I luften kring ditt huvud, de rör sig med hastigheten 500 meter per sekund. Och det gör de hela tiden och för din tur som väl är I alla möjliga olika riktningar. Och du märker detta bara som luftens tryck på dig, det så kallade lufttrycket. Om de hade kunnat rikta in sig åt samma håll samtidigt så hade du farit iväg ut genom dörren med 500 meter per sekund och du hade inte haft skuggan av en chans.
Det är sån här, om man liknar tankarna med dem va? Jag vill inte bland tankarna dem som bara för omkring I olika riktningar. Jag vill en riktning där.
Nu ska vi inte uppmuntra alla att sitta och tänka på molekyler som far I den hastigheten och tubet på oss.
Ja, men de gör det. De gör det I vilket fall som helst.
Men vi behöver inte tänka på det för det kan ju bli lite ångestdrabbade I sig. Kierke
går det inte med här, nej.
Nej, precis. Nej, och det är väl Vi brukar ju också prata om det här utifrån vad det här gör för barnen och ungdomarna. Du har ju skrivit om det, du har pratat om den här tröttheten som uppstår när det blir för, förvillat allting. Samtidigt som allting då är möjligt så är allting också omöjligt på ett
sätt. Tar man dig så trött?
Det tänkte jag också på när jag läste den där valet ångesten som Jerkerard skriver om. Den beskriver också på något vis vad jag tror många ungdomar upplever. Men när du pratar om att låta dig själv vara I tankarna och låta dem fara, så har du ju också sagt att allt vi gör och tänker har ju en riktning och det är framtiden som vi siktar mot. Vi kan inte låta bli att göra saker som har med dåtid eller nuet att göra. Men vi tänker och planerar framåt hela tiden.
Tankarna förs framåt. Vi har ju läst om hur ungdomar resonerar idag. Och man resonerar inte så ljust om framtiden. Man pratar inte så mycket om framtiden. Och då undrar jag om det där också är kopplat till, vad tänker man på då?
Du nämnde nån gång att du hade pratat med studenterna om hur
mycket tid de lägger. Vi pratar så mycket, sa de. Och så bra. Då tänkte du att de pratade om sin utbildning och att bilda sig och så där. Men de pratade mycket om andra saker, som var lite mer tankefadder.
Livet har ju så många triviialiteter. Så har man ingen riktning I sitt samtal så blir det ju. Man kommer aldrig längre än till så fin du är I håret, Jonas.
Tack. Hejdå! Det är ju så. Det fastnar inte då. Jag tänker om det är likadant för ungdomarna idag, orkar de tänka? Framåt?
Alltså dels finns det ju det här upptränade tänkandet som jag vet att man inte alls har på samma sätt som vi hade det på den tiden, det var så mycket bättre. Alltså att tänka mer än 2 steg framåt är ganska ovanligt bland studenter att de är uppövade I. Alltså att det inte bara finns en konsekvens utan att konsekvensen har en konsekvens som I sin tur kan vara styrande. Det här gäller alltså I naturvetenskapliga sammanhang och I mänskliga sammanhang. Det finns ju något som går förbi multiplikationstabellen och som handlar om att somliga I framtiden är rakt prognostiserbart.
Det går att förutse.
Det går att förutse. Och det är ju hemskt om man inte finns med. Eftersom också unga människor, I allra högsta år det för unga människor, så är det ju så att framtiden på lång sikt är ju deras. Man skulle kunna påstå på ett sätt att jag har min framtid bakom mig och det tycker jag inte alldeles är något sorgligt I, men jag kan säga att den framtid som jag har framför mig den är lika mycket framför mig som vad den är framför dig, som vad den är framför ett nyfött barn. Det vill säga framtiden är på något sätt ändå framtiden.
Och vi kan veta mycket om det, vi kan hoppas mycket om det, men vi är så gjorda att vår riktning är, precis som coli-bakterierernas där, mot framtiden. Att då vara lite blind för framtiden, framtidsblind.
Att det
inte är de unga som styrställa med sina visioner, utan det är vi gamlingar som håller på med visioner. Det är ju rent bakvänt.
Ja, men så hör man ju det där och det har ju kommit, tycker jag då, mig jag har hört att det har blivit så populärt att prata om de senaste 10 åren kanske, det här med att man, Den delen av hjärnan som står för konsekvenstänket. Hur ska man kunna tänka framåt om man inte har några konsekvenstänk? Det är
rätt bra.
Så jag undrar hur sant det kan vara. För jag minns att jag hade planer när jag var yngre om vad jag skulle göra när jag hade ätit färdigt och jag hade I skolan nästa dag eller vad nästa sommarlov skulle vara.
Och ville flytta hemifrån som man inte vill på samma sätt.
Men så jag undrar om det är så att hjärnan kan ju inte förändrats så mycket på 40-femtio år? Tänker jag.
Det kan de ju inte, men hjärnerna har ju sin potential att inte förändra sig på djupet, men förändra hur man använder det utifrån den tidsandan som man lever I. Så om unga människor vänjer sig vid att inte prata framtid med varandra, då blir det ju en konstig värld.
Då har
de gått vilse Jonas.
Ja, men det är det jag tänker. Jag hörde en ung komikern I 25 år som berättade att han hade gått estetisk linje och så frågade han publiken vilka har gått estetisk linje och vilka har nu jobbar med estetiska sysslor? Han hittade inte någon där. Och då visade det sig att det var bara han och det funkade för det mesta som hade hamnat I det där. Han berättade att när han hade gått ur gymnasiet så fick han då via elevrådet ställa sig nästa år på det öppna huset nästa år och berätta för eventuellt kommande elever om hur fantastisk den här skolan var.
Och då
sa han, det gjorde vi ju. Men det är ju vansinnigt att vi I den åldern ska stå I råd när vi inte har nåt konsekvenstänk förrän vi är 25-tjugosju år. Det blir ju en blind som leder en blind ibland. Det
var ju bara en som inte hade konsekvenstänk som pratade med andra som inte hade det. Nej, jag menar att han hade ändå kommit ett år på vägen.
Ja, visst. Jag tänker att det är nånting också som man, det blir nästan lite grann som en bortförklaring kan jag tänka. Att man tillskriver det en utveckling. Det är lite lurigt tror jag, att vi inte kan, för jag tror att det går att träna på också. Det går att ägna sig åt det.
Precis som jag vet, att skolan skulle kunna vara väldigt mycket bättre på detta, att öva upp. Ge något bra exempel, öva upp och tänka I mer än 2 steg.
För att inte bli så vilsen, för det är ju hopplöst att göra fel gång på gång på gång.
Alltså det är ju det som jag tycker att jag kan försota dig med. Jag är rätt så snäll ibland, bort mig själv, så att jag tycker att om jag har gjort bort mig I ett visst sammanhang och sen är precis lika dum nästa gång, så är det ju så att jag tycker inuti mig att nu får det faktiskt vara nog Bodil. När du tredje gången ställs inför denna situation, se till att inte göra samma fel I alla fall. Och det där är ju något oerhört praktiskt vad människan kan lära sig på att göra fel. Att inte gå vilse på samma sätt mer än 2 gånger.
Det tror jag även I främmande städer att både du och jag skulle kunna lära oss. Vilka kyrktorn vi kan orientera oss efter eller nånting annat.
Jahavisst. Eller bara namnet på nån gata eller?
Ja men då ska man tekniken med sig. Förståndet behöver man inte med sig, men tekniken ska man med sig.
Men förståndet att använda tekniken, det kan vi nog tillskriva en del av det
här också. Sen har vi ju inte pratat om att genom att man har mobilen med sig så har man ju faktiskt en kompass. Så när jag är där ute I skogen och vet om att skogen är oändligt stor så gäller det ju bara att låta nålen peka åt vilket håll den vill. Men jag följer den riktningen. Så kommer jag ut ur skogen. Och då kommer det en sjö I vägen.
Då blir det att
gå runt.
Men inte I cirklar som man ofta fick höra, då blir jag hotad till att om du inte tar det lugnt när du har gått till sig, då kommer du bara gå I cirklar. Ja. Alltså beror det kanske på vilken politisk inriktning man har, om det blir höger eller vänsterspår. Då har vi varit inne på en av de frågorna som jag hade skrivit här. Det var hur utbildningssystemet kan anpassas för att bättre rusta oss för att hantera osäkerhet och vilsenhet.
Men osäkerhet är ju så mycket mer. Jag har ju min fina sammanfattning att en trygg människa kan göra nästan vad som helst och en otrygg människa kan nästan inte göra något. Så det säger jag, det här att hamna och bli rent vilse, det kan vara I ett skogligt sammanhang, det kan vara I ett mänskligt sammanhang. Men för att klara dig där så måste du ju en trygghet. Att jobba på och hjälpa varandra att bli så trygga som möjligt, det är en av de finaste saker som vi kan ge bort. Är
man trygg så hanterar man också det oväntade
och det
här på ett annat sätt. Och trygghet I sin egen kunskap om saker och ting, att man vet på vilken sida trädet som mossa växer. Och så där.
Dels är det så och dels tänker jag att du sa att man vet inom vilka gränser man kan någonting göra. Ett stort mått av trygghet kan man ju få bättre om man har lite mer kunskaper. Ju bredare kunskaper du har, desto mer vågar du befinna dig I en rimlig bekvämlighetszon.
Jag kopplar också tillbaka det här till, I mina tankar om vilsenheten den här veckan, så har vi ju också samtidigt suttit och jobbat på varsitt håll och tillsammans med kursen, Kunskapens värdegrund. Det som jag har känt för min egen del efter att tagit mig igenom en del utav kursen är ju att man faktiskt, alltså för egen del gått igenom en del av kursen, så är det att den gör mig lite tryggare med att jag kan massa saker och blir också lite starkare I att möta det där som jag inte vet om jag kan lita på. Och som jag inte vet vad jag ska tro om.
Och det
är jag osäker på om det är en lögn eller om det är en sanning som jag får presenterat för mig. Så kan jag stå lite tryggare med det där.
Det är ju precis det som jag vill. För jag tror att det är genom att upptäcka värdet I den egna kunskapen som man kan bli vaccinerad mot kunskapsförvirdelser ides värsta former. Alltså, inte bara att komma på vad är det som jag har haft kunskapen till idag som jag inte hade kunnat göra utan kunskap, utan också att filosofera lite kring detta. Vad gör kunskapen med mig? Inte bara vad jag gör med kunskapen. Den gör nånting med dig, den gör det tryggare.
Ska vi summera det där, Bodil?
Just, lycka!
Vi kan I alla fall ta det lite I ordning. Vi började ju med en glänta I skogen och en promenad I Uppsala. Sen var vi lite inne på Kierkegaard, och valet och ångesten. Sen har vi pratat om hur man kan låta tankarna vandra ganska fritt, men med nån slags riktning. Förr I tiden pratade man om galenskap hos människor.
Och det läste jag nånstans för ett tag sen. Att de inte hade något styr på sina tankar. Men vi pratar inte om att det ska vara tankefladder utan att det finns något syfte med tänkandet, eller hur? Eller någon riktning I alla fall. Ja,
och att hålla styr på tankarna, det kan ju mycket lätt bli så att I de stunder då man är som galnaz, då har man faktiskt en väldigt stark riktning på sina tankar. Det är bara att den går stick I stäv.
Med det man hade tänkt?
Ja, kanske inte med det man själv hade tänkt utan med det andra tycker att man ska tycka. Det var ju så man såg på galenskapen. Galenskap är ju ofta väldigt relativ, den är relativt någonting annat. Men galenskap behöver inte innebära att tankefladdet så att galenskap kan vara väldigt maniskt.
Och det står inte I begär kontrast till kunskap då? Nej. Precis. Det får vi ägna ett annat avsnitt åt. Jag tänkte att vi avslutar med ett citat.
Ja, det har jag längtat efter hela denna poden.
Alltså, du tycker det har varit så vilset allting?
Jag vet ju inte vad du har valt.
Nej, precis. Musiken som vi lyssnar på blev ju naturligtvis låten vilse av Tove Ljungqvist, en 23-årig sin sångwriter. Tänkte vi kanske får lite inblick I hur ungdomarna känner sig vilse. Men ditt citat då lyder: En av många effekter av dagens kunskap vilsenhet är att det blivit så svårt att orientera sig I nuet. Att det inte blir någon ork över för framtiden och visionerna.
En riktigt trevlig valborgäljg, första majell, klämdag och sälj, vad vi nu får. Och tack till dig som har lyssnat. Det så gott!
Och jag jobbar aldrig till det ytterst där. Är för rädd för att brinna ut. Ut. Och jag träffar nya människor. Vissa stannar andra går. Men det är alltid samma
nån
dag. Och jag hatar att gå och lägga mig som ledsen. När jag vet att jag kunde vara glad. Och jag är trött på det här eviga, stressadeandet. Men det är väl prissatt på
att kunna bli bra. Men
jag blir sådan främling för mig själv
Om jag glömmer att vara
nån dag, men du ska veta att det blir nog bra. Kanske redan idag.