Ur arkiven: Svenska rallare (nr 280)

til historiepodden og ur arkiven. Ja. Varmt eller kallt, välkomna beroende på. Eller ni är varmt välkomna hit, men det kan ju vara kallt. Tycker du ändå att de är varmt välkomna? Jag lyssnade nyligen av olika orsaker på avsnitt 280 av Historiepodden. My omspunnen, svensk yrkesgrupp, Dan börjar peka här mot skärmen. Det är avsnittet svenska rallare. Men, och vissa kvinnor som byggde järnvägen i detta avlånga land.

Jag tänkte att jag skulle få chansen att gissa, men det fick jag inte. Jag blev ursäkt. Det ligger mig speciellt varmt på något sätt av helt andra skäl än ämnesvalet än. Men jag tycker att det är spännande och bra. Jag kommer ihåg att ha en kollega som hade. ønskat frem det der, og han fikk det først når han sluttet på mitt jobb, for det tykkte jeg at nå kan det få, ja. Og jeg tycker også at det er veldig

Det är jäda liv alltså ligga ute och hålla och lägga väl. Så det är mycket där det handlar om. Men det är också avsnittet där jag säger att jag ska bli pappa och så där, och därför kommer jag ihåg det här. Men sen är Kålbulla och grejer med. Det är Kålbulla, det är för alldel. Du pratade ju om i vårt första avsnitt året 2060 om framtiden så pratade du om en annan. Epok av europeisk historia. Det är liksom framåt syftande och byggande.

egentligen och det här är ju på något sätt, fotfolket som möjliggjorde den framtidationen, men som klöv bergén och laelsen. Så det är, jag tycker också att det är bra grejer. Bra grejer, det var.

Här sverige grundare så jag förmen. Men på något plan så finns ju ett före och ett efter järnvägen, bara där att vi får en enhetlig tid i hela landet till exempel. Verkligen. Jag tycker att det är början på den moderna epoken i Sverige. Men där kan vi prata mer om något annat tillfälle. Nu ska ni få lyssna på avsnittet. Ödermarken skulle betinga. Orte skulle bindas ihop och civilisationen drös fram.

Men av hårt virke, med brist på arbete på landsbygden, sökte sig till detta nya storslagna nationella projekt. De levde ett nästan nomadiskt liv förflyttade efter att marken röjt såväl som draits. Det hårda livet har mytologiserats och romantiserats. Rallarna utgör en av de yrkeskategorier som omsveps med en aura av äventyr och vildhet.

Det var inte smutsare allare, men nedsolkade hattar och lössig skegget som klippte band på stationsinväggningar. Folkets apploderande djup eltog sig emot av landshövdningar eller själva stargen. När tågen kom till platsen varna långt borta, kanske via anläggningen av nästa linje. Idag pratar vi om hur de som byggde ut Sveriges infrastruktur under ett helt sekel egentligen hade det. Idag pratar vi om Sveriges världs.

Det är helt riktigt som Daniel Hermansson säger, och jag, Robin Osson, är glad över att få sitta här i Min lägenhet är zumpan. Ja, det får du göra när du vill faktiskt. Ja, och snacka lite grann om ett yrke som fanns i ett knappt sekel, men som har gjort stora avtryck. Lite grann på Sveriges folkskjäl, kanske. Ja, kanske det. Vi får se när vi börjar nysta i det här. Ja.

Vi har några saker som jag tänkte att vi kunde avhandla innan själva hörlivet? Jaha. Men vi kan börja lite i den ändå ändå. Jag har en kollega som heter Jonas Nordin, som visligen inte är rallare, för jag är kollega har någon och jag är inte rallare. Nej, jag tror inte att det. Svårt att påstå att någon 2019 på riktigt är rallade. Det kanske inte är en titel som är.

skyddad på något sätt men jag tror inte det va? Nej, alltså det kan nog finnas en annan anläggningsarbetare som skulle vilja kalla sig självrallare men jag tycker nog att Rallade var ett där och ett då. Jonas i alla fall. Han har i ett par år pratat om att det vore kul med ett avsnitt om rallade. Och gå omkring och önskat det här till att få. Vi har ju suttit i samma arbetsrum i fem år, och då lär man ju känna värnet bra. Vi kompisar utanför jobbet också.

Och vad jag förstår, så är du också ganska intresserad av alla i Fästen. Ja, alltså på det sättet att rallarna kommer att prägla norbottens inland. Ganska markant. Det sista stora järnvägsbygget var ju inlandsbanan, som blev färdig på 1930-talet. Och de rallarna som kom där och bosatte sig längs med illansbanan i de kommunerna som är liksom. Mitt hem, därn jag kommer. De gjorde väldigt stort avtryck. Dels finns det i Moskos som en by utanför Arvidsjur ett Rallar-museum.

Averhuvud taget var rallare någonting man växte upp med, vetskapen om att här har funnits rallare, och det här var rallarna och så vidare. Eller människor som farfar eller farfarsvar så var rallare. Hur som helst, han ska nu byta jobb och lämna mig i det där rummet med en massa nykomningar. Så då tänkte jag att man. Kunde ta på att ger någon slags tack för den här tiden på cent. Just det, du höjer din slogan.

Ja, även om vi förhoppningsvis har med van att göra ändå framöver. Men det kommer att handla om alla i Sverige. Det finns ju järnvägsbyggen ute i världen som transatlantiska järnvägen eller siberiska järnvägen. I Ryssland och så där. Som är superintressant, men det får bli en annan gång. Nej, Sverige är nog. En annan sak som jag tänkte vi kunde prata om angående det här är att det är jag som har valt ämnet och så nu. Och det är då formerna för själva podden.

Vi har ju träffat många lyssnare på de här 16 städerna som vi har varit ute på under turné. Just det. Och många frågor handlar ju just om hur det funkar rent praktiskt med podden, eller hur, och hur det går till, och så där. Men det är många som var ju nyfikna. Ja, och vi har ju kanske inte pratat så mycket om det egentligen. Så jeg tænkte at vi kunne forklare lidt nu.

Det är så att vi väljer ämnet var annan vecka. Den som har inledningen är den som har valt ämnet, och också den som har ansvaret sen att klippa avsnitt. Precis, jag tror att en, vad ska man säga... En observant lyssnare kanske märker vem som har klippt också. Det är lite olika stil på det. Lite olika dragning till olika typer av ljudeffekter. Eller säkert vara olika musiksättningar och så vidare. Man delar upp uppmärksammat det eller observerat det.

Podden har funnits i fem och ett halvt år och våra liv har ju flytit på parallellt med podden. Man har kunnat följa hur vi har flyttat från Gävle till Stockholm båda två. Inte samtidigt utan med ett års mellanrum. Så då var vi ju lite. Över länket tag där. Sen har det flyttats inom Stockholm och så också.

Första åren arbetade vi fortfarande 100% som lärare, och då var ju inte sällan lite småtsigt. Det var inte ovanligt att vi spelade in på lardagar på kvällen och klippte på kvällen och sen laddade upp det nästan under natten nu, till på söndag. Då var vi också två singlar som borde i en stad där vi hade begränsat antal vänner kan man säga. Om man ska hårdöra hela.

Så att vi har arbetstid under dagtid i veckorna är ju extremt skant nu. Vi har ju också mer framförhåning. Nu mer som gör att man känner sig lite lugnare. Vi får ju ämnet av den andra kanske tre veckor före eller något sånt där, eller. I bästa fall. I bästa fall. Så brukar vi spela in en vecka innan. Och nu för tillsår är vi i sambost. Inte med varn. Alltså, och det är väl. Det är så oerhört pedagogisk här i stek på steg. Jag tänker där. För att det kan vara rimligt att förklara.

Att det hade inte varit tillgang varken för oss, eller podden tror jag. Att vi hade varit där. Att vi vet att det är oss på varmt förmodligen. Jag tror inte jag och du ska bo tillsammans. Nej, det är någon form av gränsk. Vi har olika vanor också. Ja. Jag ville kunna lägga tid på att vara med min sandborgänne ibland och inte bara läsa historier och risk hela tiden, och du känner förstås likadant.

Jag vill också vara med din sambo jenny. Jag tänker med att du har en egen sambo kanske som du kan vara med ibland. Och därför är jag väldigt glad att podden också har växt tillräckligt starkt för att vi ska kunna jobba med det här också under veckor. Så att tillvaron går ihop sig. Särskilt viktigt tror jag att det kommer bli framöver. För nu ska jag faktiskt bli pappa här i januari. Det är. Jag har känt till det här ett tag så att det är. Jag får ju säga grattis! Tack. Och det är ju.

Det är storslaget, men den här ursprungliga förvåningen och glädjen har ju lagt sig lite grann. Det här är det nya normala. Men för lyssnarna så är det ju välkommen in i. Vetskapsgemenskapen. Så vi går ju in i en singularitet. Vi vet inte riktigt hur det här kommer funka på andra sidan när en av oss är småbarnsföräldrar. Men ambitionen är att det ska fortsätta rulla precis som tidigare. Men då är det ju ännu viktigare, såklart.

Det tidsmässigt och ekonomiskt går ihop. Så är ju. Det känns ju väldigt spännande här. Råligt. Ja, det förstår jag. Gavst. Och allmänt förväntansfullt. Och man inser att det kommer bli en omställning på en massa sätt förstås här. Men där jag ser fram emot mest av allt med det här, det är ju att undersöka hurvida barnen har en gripeflex eller inte. Så förin, ett starkt barn och i sin hand så har han en svart levrad blodpropp. Som han håller krampaktigt i, trots att små barn inte har den där knip.

Det är svårt att tänka sig två stycken yrken som har mindre gemensamt At være svensk podcast. Kreatør 2019.

Eller att vara rallare under 1800-talet. Ja, det är ett färgan. Ja, det var andra förutsättningar på den tiden. Vi måste ju börja med lite bakgrund. Det låter ju inte så offipat nu. Järnvägen ska bygga. Som trona lyssnare vet spenderade jag hela förra sommaren i ett torp utanför rörbro. Förutom att gå och peta i rabatter eller gå in till skön och bada, så behöver man ju följande någonstans att åka på utflykter till. Eller hur? Ja, så är det ju. Vilket är det stående utflycksmålet från Ringa rum.

Sadersaking kanske. Just det. Man behöver ett sånt stående utflyksmål. Det blev för mig ett ständigt lännande till Norra. En supötlig bergslagskommun som på sommaren blir en riktig liten turistpäla. Där finns två mikrobryggerier några brygghus och Apex Brew. Vi är inte sponsrade av dem. På tal om det här med reklam. Utan jag tycker bara att det är ett fint initiativ. Jättebra öl, gillar den stenhår. Dessutom finns Norra glass, som är superfin glas. Vi är inte heller sponsrad av.

Orten ligger vackert beläget vid en sködas av. Har jag sålt in den? Vi är inte sponsade av några kommun heller. Allt det här säger jag bara för att jag gillar Norra. Öl, glass och b. Vi kanske fortsätter säga. Oh ja, drömsponsor. Okej då. Om inte öl, glas och bad räcker. Här kommer spiken i kistan. Här kommer det som verkligen säljer det. Ni kan titta på ett litet museum om Sveriges första järnväg. Det är ju fint. Rulla upp hakan där. Nu jag vet att den verkligen drämde i golvet.

Den 5 mars 1856 kunde en häpen publik se hur ett lokomotiv, Oscar. Fraktade fyra passagerare från Örebro till just norra. De kanske inte anade, men det var framtiden som gick där. Det brukar punkteras i historiexter om Sveriges järnväg att vi var senare på bollen nästan ett decennium efter Danmark. Två och tre år efter unionsbrödna Norge, nästan en hel livstid efter engels männen. Men i mitten av 1850-talet börde man i Sverige bygga järnväg.

Staten skulle lägga ut slantarna för två stambanor medan privata entreprenörer fick bygga sticksspår som skulle gynna industri. råvarutvinning eller andra ekonomiska intressen som skulle finnas i vårt avlånga land. Vi kommer behandla romantiken kring rallarna i något avseende, men egentligen finns det i utbyggnaden av det svenska järnväggsnätet flera andra romantiserade yrkesgrupper.

Det är liksom ingenjören som med säker hand ritade linjer på en karta gjorde kloka avvägenden mellan den naturliga geografin och den demografin som dikterade vad järnvägen mä skulle utnyttjas. Glasögon och kanske en prydlig mustasch. Det var han som sakade ut det som rallarna skulle omsätta till verkligheten. Och samma år som Oscar rullade från Örebro till Nora,

För att köpa hantvergsglas invigdes sträckor mellan Malmö och Lund samt Göteborg och Jonsered. Framtiden gick som på rälls, framtiden ångade på och inga signalfel lät för senaren. Det här har du skrivit. Nej, nej. Allt det här är spontant. Det är det som. Nej, jag känner nog inte. Det tås också att påminna om vilket land Sverige var för järnvägen. På sommaren gick ombåtar, rodbåtar och andra slags fartyg upp och ner längs med vattendrag, sjöar, elvar och hav.

Som vi påpekade i, jag tror det var avsnitt om ryshäjningarna kanske. Stockholm ligger i mitten av den stora komplex av vatten som utgjorde den svenska intressesfären för 1809. Vi var ett land byggt kring vatten. Alla effektiva kommunikationer gick vattenledes. Till land kunde man ta sig fram till fot eller på hästryggen. Det fanns vägar såklart, men i majoriteten av Sverige så var de inte speciellt väl utbyggda. Det var stigar.

Eller liknande. Egentligen kommer inte vägnätet att bli speciellt imponerande för bilens breda genomslag. Och då är vi verkligen inte långt tillbaka i tiden egentligen. Min pappa jobbade i sin ungdom med att bryta skogsbilg. Det är så fruktansvärt gammal inte hand. Det är hyfsat modern historia. De enorma skogslandskap som egentligen mer än något annat präglar. Stor regioner av Sverige var enormt svår att forsera.

Vilket innebär att kommunikationer mellan olika landsändor stannade till när vattnet frös. Vi har lyft ett annat exempel på det i vårt avsnitt om svagåren under det senaste 1860-talet. Trots en omfattande insamling av pengar och livsmedel nådde inte mycket än norra riksallvan, eftersom transporterna skavs av av vinterns genomslag. Fanns ingen järväg att skicka det på.

Det här förändrar såklart järnvägen, när människan helt plötsligt kan röra sig i offantliga hastigheter, alltså vi snackar enorma hastigheter 60-70 km i timmen. Då förändras allting. Den geografiska världen krymper i samma hastighet som den mentala världen växer. Niklas Ingemasson skriver i en artikel i populär historia att reslusten väckes till liv. En dag vågade den första ge sig av.

Det är förknippat med ängslan att ge sig av på sin allsta resa, men man lär sig. Järvägen gjorde resandet till en allemans rätt. Allred tidigare hade svenskarna haft en sån möjlighet att ge sig av. Med utbygg jännvägsnät förändrades således svenskarnas mentalitet. Alla lokala tider slopades. Klockan behövde vara samma sak i hela landet. Tåget går, tåget går, och rallarna är en förutsättning för det här.

Ja, det är ju ingen järv slutsatt. Nej. Det är de som så att säga lägger hälsen. Ja. Utan välls kan vi inte åka. Nej. dynamite, utan luft kan vi inte andra. Når de har fået punka på hans rullstål. Under någon kort. Ja, det här känner inte jag igen. Men jag litar på dig. Du kan inte en mitärr. Man behöver alltså ha. Väls för att ta sig fram med tåg. Så är det. Och vi ska väl prata lite om hur de här allarna.

Hade det som sagt också de som tog till att göra det här möjligt. Det tycker jag. Jordbruket genomgår ju en förändringsfas under 100-talet. Just det. Så att vara konkret, det behövs färre i jordbruket. Och då är det många som förflyttar sig in till städerna och fabrikerna, och många som är kvar på landsbygden, de lever mer som.

Torpare med små plättar som de modlar på. För det här sammanfall ju med att vi faktiskt blir fler när färre behövs i jordbruket. Ni kommer ihåg freden, vaccinet, potatisen och så vidare. Om man håller på med det här och var torpare. Då behöver man kanske ha någon form av sido och syssla också. Det är många av dem som blir rallare. I början, är de alltså överblikna drängar, torpare eller småjordbrukare, och så ägnar de sig åt att ralla också och lägga hjärväg. vid sedan av, sitt lilla i jordbök.

Under första världskriget år 1914-18 då ställdes produktionen om från exportindustrin till att satsa på hemmaplan. Det var. Det var läge, liksom eftersom det var svårt att handla med omhuvudtaget när det var blockad. Så är det ju. Det var inte alls gensamma. Jag tänker att det här med värvning av olika grear och vilka är det som jag försöker komma in på här. Anläggningen av järnvägarna kan ju då generellt suga upp temporärt arbetslösa.

Industriarbetare också. Till exempel stenarbetare från Bleking och Bouslän. De blir av med jobben när den här blockaden ligger under första världsgriget. Vad ska vi göra nu med tillvaron? Ja. Och konjunkterna kunde i bland av andra skären kring vika neråt, som till exempel med textilindustrin eller skogsindustrin för den delen. Och då kunde de här som jobbar i de sektorerna.

Plockas upp då av järnvägsbygget istället. Änu längre tillbaka förre första världskriget, om vi befinner oss under det sena 1800-talet. Så var ju att ge se ut på rallen och blir rallare. Alltså, det var ju elänget i Sverige, och vi har den här enorma immigrationen. Men att få ihop pengar för att sticka till USA var ingen lätt sak. När prästen ställer sig i preddigstolen och säger statens järnvägar behöver starka unga män som kan lägga räll.

Då var det ett sätt att göra någonting åt din situation. Att ge dig ut i världen, att tjäna lite pengar. Kanske inte sticka till Amerika men i alla fall sticka. Vilket för många var att föredra mot att stanna. Ja, det finns ju en äventyrlig aura här som sagt, av att man är på. Förflytande fot. Och det kan jag ha lockat en och annan män.

På det står hela, så åtminstone under 1800-talet, så är det ju människor från landsbygden en överflytning av folk som jobbar med jordbruksarbete eller skogsbyggd. som nu ägnar sig åt det här. Och ibland så är det båda och de ägnar sig åt alltså. Mm, precis. Hur gamla var de här leverna då undrar man. Jo, enligt undrar man ju? Ja, det gör man väl. Tän jag. Det är väldigt varvirande kan jag säga.

Runo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Rallarliv. Jämtland härgedalen 1912-1928. Det är ju den. Den är inte jättega. Mustig. Den är lite torr, men det är också en avhandling. Och den är väldigt faktarik åtminstone. Ja, det är också en avhandling ja. Där får man veta att medianåldern på linjen Segbundlå.

I början av 1900-talet var 34 år. Det är bra fakta att vara med här. Många är omkring den ålden faktiskt. Det säger alla fall nåt. Men ålden varierar ju som sagt, väldigt mycket på period och plats. Det skiftar också beroende på om de är yrkesrallare eller om de är säsongsarbetare. Generellt kan man säga att rallarken var ganska ung under järnvägens barndom på 1800-talet, då var de kanske mellan 20 och 35.

Sen börjar verksamheten träppas ner succesivt under 1900-talet, och då så behåller man de erfarna alla. Och då blir ju så att säga urkesgruppen äldre hela tiden. Det blir en slags. Professionalisering inom gåren också. Det fanns ju alla som höll på med det här hela livet. Nilsson skriver Typisk är situationen för en gammal skonsk rallare som började arbeta vid norra standbaren redan 1873.

Och sedan följde med järnverksbygganna i 47 år, han pensionerades vid Seg 1920 som groarbetare, vilket har förblivit under hela sitt yrkesverksamma liv. Och hur gick då arbetet till? Ja, ska vi kanske prata lite om. Absolut.

Trots att det egentligen är en kort period som är rallarnas era knappa hundra år. Så kan man ändå. Man kanske kan tala om olika faser. För i den första fasen drevs järnvägsprojektet nästan militäriskt. De arbetsledare och de ingenjörer som med ritning och teodolit stakade ut kursen var ofta gamla officerare, och strikt hierarki rådde och total disciplin förväntades från de anställda.

Fem på morgonen hölls korum. En kortare samling med bön eller salmer, vilket var direkt kapat från det militära livet. Sen hissades flaggan med vita röda ränder katten kallad. Det kommer komma många bra rop i det här avsnittet, och det här är en av dem. Katt i topp. Nu var katten i topp och då var arbetsdagen igång. Sen när flaggan hissades ner ropar man katti ro.

Fast kanske längre och mer upprört och så. Men vi sitter ju i ett lägenhetshus här. Man kan ju inte vråla hur mycket som helst. Nej, hur skulle det se ut? Men hade jag varit förman på ett järnvägsbygge, då kan du tänka att jag skulle ropa du. Det är ganska lång tid. Ja. Så är det. Lunchasten var för viso 90 minuter lång, men dagarna var långa. 12 timmar och slitet var fruktansvärt.

På sommaren kun det på förmiddagarna bli 50 grader varmt i chattet och på kvällarna, på höst och vinter, kun det vara fruktansvärt kallt. De har ju olika arbetsuppgifter, de här alarna. Det är mycket som ska röjas, spränas, fraktas bort, bäras och anlägas här. Först och främst så ska ju den här linjen stakas ut, och då är det ingenjörer och tekniker som är farten och mäter och undersöker teängen och sådär.

Sen gäller det då som sagt att röja skog och spränga bort berg där banan ska gå. Och efter det så gäller det då att skackta och grusa för att anlägga själva barvalen. Och det moment som man mest tänker på antalen är ju själva räldsläggningen. Man måste göra allt det här innan man kan lägga något els. Ja, precis. Jag tror att rällsläggarlaget var det arbetslag som hade högst status av dem också. Där kom de största och starkaste karerna.

Det finns vis motsegelser i olika utsagar om hela livet, och då tänkte jag att vi kan börja med Run och Nilsson som skriver så här: under 1800-talet hade det vuxit fram en bestämd anordning mellan olika arbetslag. Välsläggare stod i en klass för sig. Precis som du säger. I någon mån gäller detta också gropare och tippare. Lika så hade bergspängarlag högre anseende än jordschaktningslag.

Dessa värderingar hade utjämnats vid cirkelskiftet, däremot rådde en inbörelse i anordning mellan arbetarna i varje lag. Så det fanns någon form av inbehörelse. Och förstås. Beroende på hur man var och så. Just det. För jag bara flika in att jag har aldrig tänkt på att Berg, jag har aldrig tidigare tänkt på att Berg sprängare kan vara något annat än en stor stereo, som man bär.

På sin axel i en hiphop-musikvide från tidigt 1990-. Det är fint att du kommer att tänka på att det kan ha funnits bergspängare på riktigt. Som sprände berg. Ja, på riktigt. Bert Uls har skrivit en bok som heter Rallaren. Och det är inte någon avhandling där. Nej, alltså, det var ju en farbror som skrev. Mustiga böcker om yrken som försvunnit och.

Tecknade frediga bilder. Han är ju smulan mantiserande och beundrande helt enkelt. Så är det var bättre förr. Dessutom har ni som sagt också bättre förr, så har ni mycket svårt att hålla igen bitterheten över de här järnvägarna. Som har lagt med sån slit och mörda nu rivs upp också. Han skrev det här något på 70-80-talet. Ja, precis. Han skrev så här: Underskyliga ingenjörer och farmen bröt ser allarna fram genom tusentals kilometer ödemark.

med primitiva vedskap som hacka, spade och skottära bröt det en stjärning som stadigt underlag för blankaspår, efter kom hälslägga laget och drog änsen genom landet. Alla var kamrater i det tunga och slitsamma arbetet, ingenjörer och farmen var hårda med rättvis. Detta föranledde ännu allare till följande kommentar om sin farman samtidigt som han med en siivlig flott schest. häver utsnuset i munnen. Jo, han är en viktig jäv, men det är en fan i alla fall.

Ol' fokuserar rätt mycket på kameratandan och oskrivna reglar här. Nilson istället, han räknar upp och påpekar då den tydligare anordningen i alla lagen istället. kalkulerende og den ene er som sagt en avhandling medan den andre er en halvskrøna som i og for seg Den är ju mustig och härlig, och den har också många fina litterära kopplingar, dikter och utdrag och olika sånger och sånt. Så det är ju väldigt härligt.

Det ena behöver ju inte usluta det andra heller. Det gjorde väl inte heller, kanske. Vissa typer av alla jobb stod ju hag den andra säkert, men det fanns ju för en kamatanda inom hela kor.

Man ska ju säga, det är ju uppenbart såklart, men när vi befinner oss under 1800-talet och dess andra hälvt, så det finns inte las. Och det fanns inget saltsköbadsavtal. Rallarna som bröt mot de regler som de här. Strikta förmannen och ingenjörerna ritade upp och kunde få ta sitt pic och pack och dra. Egentligen inte bara det heller. I boken Järnvägen 150 år lyfts till exempel en engelsk ingenjör som tjänstgjorde på Köping Hults järnväg.

För att skaffa sig respekt på sina rallare brukar han vifta med en primitiv, för den tiden var det väl supermodern, men en sexpipig revolver. Det var hans sätt att visa att här är jag som bestämmer. Ja. Det förekom också under de här tidiga byggerna att Rallarna helt enkelt ledsnade på reglerna och tog sitt pickup och drog. I samma bok i en väg 150 år, så tar de just en berättelse från några.

Där Rallarna helt enkelt var såimponerade av sin novis till förman att de sjung lite nedvisor om honom. Tog upp honom. Bara ner honom till sjön. Kasta där honom i sjön. Sa upp sig på fläcken, drog därifrån. När militären kom från Västerås, som var närmsta platsen för att reda upp det hela, då hade rallarna drait sin koz och sökt jobb på annan ord. Så då var det inget problem längre.

Olyckor. Det var inget man fick någon ersättning för heller. Både det och dödsfall i anslutningen till olycker var ju förstås väldigt vanligt. Inte minst bland de här bergspängarlagen. First of all, Först börjar man ett hål i bervet, sen fyller man det med dynamit och sen tände man på. Det kunde vara upp till 20 km dynamit. Så är det förhålen. Bare att bara hål kunna vara problematiskt. När man en stor borr av hjärn med skalle av stål och liksom.

Släggor som man använder och borriskor av granris. Det sista använder man för att rensa hålet med. Och det stod två stycken med släggor och slog på bollen och en tredje, liksom, vände på bollen och vred så att man tog sig ner där. Enligt en uppgiftslämnare som är med i åldsbok. Så var det då viktigt att den som inte slog hade bra sånröst.

För det var så tråkigt jobb det här. Så de två andra hade något kul att lyssna på. Just det, det är ju viktigt. Helt offarligt var inte här jobbet heller. Om släggen gick sönder eller om man slog lite snett, så var det ju. Den tredje som hamnade väldigt mycket i Släggans projektilbana. Det vill man inte vara med om. Men det kunde ta flera försök innan man fick till ett hål som gick att använda också så att man kunde stå där och.

Slå med sin slägga och vrida och vända på den där bollen i timmar innan man var färdig med det där. Och sen om man väl har fått ner din miten då. Då är det ju inte det. Riskmomenterna av. För först så skickar jag ut folk runt omkring som ska vana och säga att nu är dags för en smälla snart. Sen tänder man på och så skriker man Tönt på hör! Men just det för man ropa tre gånger. Se upp! Här ska tänas!

Eldberjat! Jag älskar Eldiberg. Det är min. Det kan vara min favorit fras på svenskan. Det skapar så starka bilder och det har fått namn trogbandet Eldberg. Ulf Lundell har en låt som heter Ld i berg. Mattias Alkberg har en låt som heter Ld i berg. Det är inte bara jag som tycker att det finns en poesi i eld i berget. Den här. Po etiska utvecklade jag inte riktigt sett komman måste man ju erkänna. Nej, men det är ju fint. När den här explosionen är klar så får man då.

Vänta på att leda den klartäcken inför nästa spängning. Just det. Det är någon slags ingenjör eller förman som får tutta på stobinen där. Om det inte smäller då är man ju tvungen att vänta åtminstone 15 minuter innan man går fram och kollar vad var hos mycket knät hör tog. Men det hjälpte ju inte alltid med den här kvarten. Det var ju många allra som dog varje år i sådana här explosioner.

Att spränga och gräva sig fram genom tundlar är ett högreskmoment verkligen här. Till exempel tunnelanläggningen i Ragunda på 1880-talet. Då var man långt inne i tunneln. Och där kan man inte använda fotoschen på grund av förgiftningsrisken. Just det. Så, då fick man hålla till goda med stera in ljus. Och det blev ett svagt ljus av det. Och det hände, inte sällan att de som arbetar med hacka och slägg slog varand istället av mistag det i mörken.

Och beroende på när det här händer. Part 180-talet, så fanns ju inte särskilt mycket vettigheter förstås för arbetarna om man slog av någon kompis hand eller något sånt där, eller åkade spänga bort benet. Då var ju. Då var man ju länna åt sig själv. Sen kommer det förändras lite grann under första hälften på 1900-talet, förstås. Så är det. Det finns en sorts tilltalande asymmetri i att.

De här järnvägspåren som är det mest högteknologiska, som är framtiden som kommer till byn, att de anläggs av så primitiva hjälpmedel som en stor tung spade med. Värenda eller ett tungt spett av hjärn, en slägga eller en skottärra. Det var ju typ det de jobbade med. Historiepodden sponsras av Classon. Ja, och det är ju härligt. Man gillar ju Classon. Det är faktiskt en butik som både du och jag och Jobin handlar i ganska ofta. En gång i veckan för min del tror jag.

Claus Olsson har ju haft enkla och prisvärda vardagslösningar sedan 1918. Det är liksom stället man går till när det ska fixas, organiseras, kopplas in eller repareras. Älskar deras kyrskapslösningar, apropat organiserad. Den kul den dö jag på. Eller när något ska bli lite snyggare hemma. I trädgården. Ja, precis. Apropos trädgård har jag en. Och jag kan väl säga att en fin gräsmatta här är ju lite av en heders sak. Jag har ju också en lite mindre fotborsplan här utanför häcken. Den ska vara.

Klipp va tät och jämn och fin. Är det dags för en robotgrätsklippare, kanske? Ja, kanske det. Bara den inte skriver med hönsen då. Men hönsen är på andra sidan av hek, så det orar så nog. Och hos Klas Orson finns det ju modeller för både små plättar och lite större planer och så. Och nu har ju årets nyheter kommit in här. Just det. De har ju dessutom massor av annat för sommarfixet. Trädgårdsmaskiner, smart bevattning och praktiska redskap.

Så där som gör att det man tycker om håller längre. Och ett tips är att du kan handla online och få produkten levererad direkt till sommar, stället. Det är bra, kan man ta med sig lite extra. En extra tjock histor istället. Vill ni veta mer om robotgräsklippar och annat för trädgård går ni in på klasolson.se. Classon för alla som har fixar 1918. Får man prata lite grann om skottkärdarna? Ja, låt oss. Ja?

De här skottkärna finns det många olyckor kopplade till. Den lilla rallkärnan rymdes cirka 100 liter och användes för kortare transporter, max 100 meter eller så. På tillfälliga landgångar av trä, packades kärnorna fulla med jord och sten, så skulle kärras till den utvalda tippplatsen. Att köra med kärlan var. Svårt att säga: köra med kärran. Det var ett skitarbete, och ofta något som de gamla lite mer erfarna rallarna använde för att se om den här grönjö hade det som krävdes.

Det är som när det kommer någon ny. Jonas Norins ersättare. Då säger du: spring ner till kopieringsmaskinen och så drar du ut 37x av det här. Det kommer ju att om Vörden inte kan hantera det, då vet man ju. Men jag för typ. Så är det. Det är en slags initiering. För längre ret kaffe, och så är det här tänka med. Och då är ju jättestor risk att man bränner sig när man springer i trapperna med det där. Ja, för fort måste ju gå. Ja, så är det. Nu är inte det någonting han har gjort åt mig.

Men jag tänker förvänta mig av det nya. För längre resor användes den större kärran. Inga bonuspoäng för påhittighet gälla namn här. Sorkärran, var den kallad. Den tog nästan en kubikmeter jord och sten. I flera artiklar om rallare, och såklart även i Ålds bokns ett citat om denna kärra från Sven M. Svanbe. Som var en gammal rallare och han skrev ner sina minnen. Och det är många som har citerat ur hans minnestext. Denna transportkära var ett veritabelt tortyrinstrument.

Skråvet, som var så stort att det rymde närmare tre fjärdelskubikmeter, stod på två hjul och var försätt med en fyra meter lång styrstång med en tvärslå över bakändan som handtag för den som styrde. Det fordras tremans service till en dyrlig kärra, två som gick för och drog och en som gick efter och bade upp skrovet med den långa stången som styrde.

Vid körningen hölls styrmannen tvärslån hårt pressad mot kroppen strax under mellanjäret, så att stångändan vilade mot magen för att man skulle få tillräckligt med kraft för att hålla balansen. Stöttte då hjulen mot någonting på landgången. En sten. En jordkocka eller spårad av plankan tippade kärlan och styrmannen slungades våldsamt upp i luften och framöver. Jag blev vittnat många dyliga luftfärder, en del av dem är svåra följar.

Med andra ord, tre fjärdelars kubik av sten och jord förvandlade den här långa styrstången till en effektiv katapult. Jag läser ur järnvägen 150 år. Mannen bakom kärran måste ha slaka armar vid styrningen och få min slö till en bråkdel av en sekund mellan de knagliga plankna i vandringen ut till den höga tippen. Annars kan han få göra en mindre behaglig himla färd när styrstrången går till väde.

Jag googlade begreppet katapulteffekt här. Och många av de träffar som döker upp varsa managementfloskare typ. Så kan positivt tänkande skapa en katapultteffekt. I ditt yrkesliv. Ja, en katapult-effekt är ju bara eftersträvans värld om du har belägrat Konstantinopel och försöka slunga sten mot deras befästningsverk.

För en rallare med en skottkärra är katapult effekten bara något som förvandlare till en trasdocka i vinden. Ja, det är inte någonting man vill uppleva i sitt ykeslev. Nej, det kan bli brutta ben och järnskakning. Ja. Andra typer av olycker hade ofta med ras att göra. Det hände ofta när man gräde i ett schakt att taket helt sonika ra in öven. Ä alla beskrev själv hur han hade fått både benen och böskorgen krossa det ett sånt där inte jag. Han hade hamnat under det här raset av jord.

Framåt fy på eftermiddagen och sen har de blivit liggande där till 4 på morgonen. Då var någon nattvakt som råkar hitta mer eller mindre. Det var väl ingen jättetrevlig upplevelse. Och den var inte helt ovanlig heller, som sagt. Det förekom ju nästan ingen inskolning heller av nya personer. Det fanns ingen pyoperiod här inte. Inver. 20 veckors heltidstudie på en kvalificerad yrkesutbildning sen blev du alla det. De fick ju oftast det tungsta jobbet först, samtidigt som tempot var väldigt högt.

Så ut det perspektivet så ska jag inte alls låta den här nykomlingen få springa och kopiar och hämta kaffe, utan jag borde kasta in vedbörande i någon form av. Sådär. Nu ska du få förklara. Nationalekonomin som olika teorier här och tar över min klass nästa veckan. Det kanske inte innom. Så går du att hämta kaffe istället. Just det. Och sätter med en stund med det. Ja. Det är ungefär motsvarigheten här. Det här gjorde ju också att många blev väldigt kortvarliga i yket.

Under 1800-talet var bostadsförhållandena för alla förstås väldigt primitiva. Och ofta var de helt hänvisade att lösa den här frågan själva också. Särskilt svårt kunde det vara för säsongsarbetare som kom dit under vintern, och sen sattes de med arbete direkt, och de fick ju försöka bygga korger och sånt där. Under tiden som de

Jobbade de. Eller när de inte jobbade, så fick de bygga de kojerna och innan de var klarade, så fick de helt enkelt sova under bar himmel ibland ner till minus 20 grader. Eller enkla jordkulor eller liknande. Ja. Och desto länge det nå det ut, desto mer problematiskt blir det här förstås. En författare Jösta Sandström, som kanske också är alla är oklart, han beskrev det så här: syftan på malbanan. Citatet kommer från Nilsson.

De norrändska järnvägarna kom till på ett sätt som skulle ha fått en befalningsman på Kopspyramiden att fnysa och vrede, för alla fick bygga sina egna kor, köpa och lagra sin egen mat. Sova i sina arbetskä väck och i streck. Förhållandena var ju som värst under 1800-talet förstås, men de kommer att bli bättre under 1900-talet, även om de inte som att vara in på vis. När man börjar ta med allarnas boende i planeringen för hela anläggningen.

Det är då det blir bättre. Redan under slutet på 1800-talet så hade man börjat på ett strukturerat sätt försöka hantera frågan från arbetsledningens håll genom att man skickar ut arbetslag i farväg. In i trängen där linjen skulle byggas, och sen fick de då Helt enkelt bygga baracker som stod klara där när... De ögar ju alla när man håller fram. Sen ska man ju säga att det här är primitiva lösvirkeshus eller timringar.

Det var alltså små och dragiga till bredden fylda med grovarbetare. Det är inte heller det som att ta in på rit. Nej, det är ju inte. Men det är inte utomhus. Nej, och det fanns ju också situationer och folk fick helt enkelt på uppsaka vinskyd i form av någon sten eller gran eller sådär. Och det tar ju naturligtvis Bert Olssup. För han gillar att lyfta den hårda gallar till varon. Eftersom det är så dåligt betalt så hänger det ju på att man ska leva billigt för att det här ska gå ihop också.

1916 års anvisningar dock för hur de här provisoriska bostäderna ska vara. De låter inte som något lyxhotell, men det låter i alla fall. Bättre än vad det egentligen var. Om man säger så här. Brun och Nilsson återgär och så skriver han. Angående de här anvisningarna. I dessa stadgades att en fick bo flera än fyra rallare i ett rum. Maximala antalet för varje sök förställdes till 20 personer.

Vidare skulle det finnas dubb, matkällare och trättstuga. Varje sovrum skulle försadiga sängrar, krättningsanord, låstbara skåp och bordslådor. På varje rum skulle finnas vattenhink för drigsvatten. Slaskrink, sportkopp samt hatt och rockhängare. Varje man skulle ha sittplats och ett bordfutrymme på 70 cm.

För huar i sådan logi skulle eläggas lägst 6 kronor och högst 9 kronor per månad. Det låter nästan lite som ett hotell. Man har till och med en spottskap här. Ja, nu börjar vi närma oss. Det är nästan som har bo på knäus. Sundsval. Ja, det var ju fint. Jag såg ingen spottkopp med antar att man kan använda handfat. Nej, men i verklighet så är ju en bra bit från 100% av bostadsbarökerna som levde upp till de här kraven om man säger så. Rallaren Perjansson, han beskrev ju det här.

Som att det var ju kojer med rum för 20-30 man. Inredningen var. Över underbritsar. P en sida så har vi förstås en dörr, och på andra sidan en liten fönsterklugg, och sen har vi raken som letar sig upp inom ett hål i taket. Madaserna består egentligen bara av granis. Och det funkar ju bra i början, tills det bara är en vis hög, då är det inte lika bekvämt. Det torkar. Ibland är det så trångt att det inte finns liggplatser i alla, utan då får man sitta och sova i någon form av.

Ägarställning har du på säger, det går inte, men i sittande ställning åtminstone. Och sen har vi då. Och dörren att tänka på här. Just det, den är omtalad i. Flera källor Det är stinker, Urin och snus och svett och tobak här och alla de här karerna ska tänka. På sommaren, den som inte var rädd för vatten kunde ta ett bad efter en hård arbetsdag. Det kunde vara trevligt. Det var långt från alla som gjorde det, men alternativet fanns ju i alla fall.

Men när det blir kallst och inte minst vinter, då är det ingen snackombad. Man slår inte upp en isvak och doppar sig. Ut som du var inne på tidigare, man bor i de kläderna året om. Eller året om, liksom till. Tills det blir sommar. Ja, i flera veckor, flera månader. Och sommaren kan ju ha sin fördel med bateriet, men det finns ju en nackdel i form av all orhyra och lös som stort tid står istället. Det finns en.

Inte minst i ålds märkbar, men även i folkliga berättelser. Till exempel sa Jokmoks Jochen, en slagare som heter: Var vi som byggde folks järnväg. Var vi som byggde folkets järnväg. Ska inte du hjälpa till? Hej? Ja, det borde jag ha gjort om jag hade varit mer bussig på min själv där. Ja. Jag kan ju bara, det är en del av texten då, också mycket beroende på att det är mest som sjön. Ja, det refrängen kommer ofta. Varför skriva ny texter med ha refrängen?

Rallarna är ju romantiserade eftersom du har den där sloghatten och man kan tänka sig att de har en engelsk skarf knuten kring halsen och ett par ordentliga arbetsbyxor och grov sorta på sig och. Lite grann på samma sätt som Gibaldis rödklädda rövare i Italien. Se man de framför sig, så kan de här rallarna vara. Romantiserad.

Stark arbetare som är slägga och handkraft bröt moderniseringen i Sverige. Men när man läser om de villkoren de borde i den här fruktansvärlden isären som det faktiskt var fråga om. Det är inte mycket av romantik som fastnar hos ändå. Nej, det är ju inte. Även om för vissa är emissären också en del av romantiken. Ja, det känns lite som det här med för sig. Vi.

Kan jag ska prata lite om mat här, och maten såldes via ett monopål. Det var inte ovanligt att den här salta silen, som man så, den var ju både gul och mager. Men maten var ju framförallt bestående av riktigt salt amerikansk fläst. Och apropå den här roumatiseringen som du är inne på så pratar vi också om maten som de här flottarna åt i elva avsnittet. Nu är det kolbulle. Ja, det åts jubular jag med.

Och så där. Men flottarna har ju någon form av parallell i rallarna till lands, eller man ska säga. Båda de här. Är ju någon form av cowboys i motsvarighet till USA, eller man ska säga. Ja, absolut. Det fanns det ju alla viktigare i USA också. Men själva livet menar jag. Ja nej jag håller med. Det hände att ett arbetslag tillsammans slog samman sina resurser för att anställa en kokiska också som skulle bo i baracken och sköta hushållningen.

Och även om det gott kan vara på sin plats att pointera att det inte var den vanliga ordningen, utan rallarna hade som jag var inne på dåligt betals. Och om man skulle hålla ner elevnån som kostnaderna så var det inte det smartaste att anställa en kokerska. Så är det ändå något som flera av böckerna och artiklarna så om rallarna lyfter. Att det kunde vara en kokerska som ansvarade för att 20 stycken rallare skulle få sitt fläskste.

Vad heter det, sitt kokta fläksste. Sin kolbulle får kok på en söndag, kanske. Ja, alltså innan de här kockorna dyker upp i bilden. Då gäller det att ha mat som man kunde transportera lätt och som inte blev dåligt. I första taget kanske som sagt, det här salta fläsket. Men man kunde också göra kolbular och kaffe. Sillo och rätvällning, var det ofta. Det här var ju då mat som man kunde som sagt transportera i adömarken utan att det blev allt för dåligt för snabbt.

När det gäl näringshalten så kanske det var lite att säga så med det. Det är först på 1930-talet som man börjar komma. Med tips på att ja men hallå, det här med C-vitamin måste vi tänka på också. Just det. Under. 1880-talet så hade en hel del av alla egentla faktiskt fått skörbug. Det var inte så mycket satsuma med på hallen där. Nej. Det är ju de här lite gulare mandarinerna? Ja. Vilket citrus hem hos daten här? Nej, ingen faktiskt. Ja, har du lite skörbog? Nej, för jag äter ketchup.

Det veckan har jag hört. Då sa? Ja, då sa. Men jag är mangår ibland. Ja. Ja. De åt frukspa, åtminstone på 30-talet bör man servera det här för att undvika sådana här bristjukdomar som kunde uppstå annars. Berättar en skröna om en rallare som Bodde in Baracken hade anställt. Men han var snå av sig och han ville min inte vara med att slanta till det där. Så istället så kokade han en gång i veckan gröt. Och det är ju jobbigt att koka gröt tydligen.

Det är inte den mest sofistikerade matlagningen. Det ska ju vara Satsumas här tydligen, och en massa olika situsvarianter som ska skas upp i små fina träningar. Och sätta att störompeta dig. Det är så märkligt. A du har aldrig hört talas om Satsumas. Ja, ich schäms eigentlich nicht so viel. Nej. Jag förstår inte varför. Nej, absolut inte. Du ser det fram för det, han kokar gröt så att det ska räcka till tre ordentliga målmat om dagen i sju dagar. Det är en ordentlig röt kittel det här.

Han får ju problem för gröten surna ju under veckan. Och de två tre sista dagarna då är den ingen vidare va? Där den smakar värre och värre, men han trycker i sig den här gröten. Och sista dagen är den ju helt vedervärdig. Men då har han berättar oss ett knep. Han säger till sig själv: Okej, om du äter den här gröten nu, då får du ta en sup. Ja, okej. Då tar det ett djupt andetag och så moffar han ner den sista gröten.

Sen säger man högt till sig själv, aha, det luarde allt. Det är ingen supnu. Det var en extremt snål. Det var mycket, mycket snål alla det här. Men då blev det ju pengar över också. Jo. Om man kunde hushålla.

Det är lite utsatt position också att vara ensam kvinna och bo tillsammans med 20 stycken män i koja ute i skogen. Som väldigt sällan ser kvinnlig väg en huvudtaget annars. Nej, precis. Och det finns massa olika berättelser om det här. Vissa lyfter kanske lite romantiserat fram att. Det här var något som alla arbetslagen respekterade. Att öpp aldrig ner hos kokerskan om man inte hade uttrycklig tillåtelse till det, och om man kämpade för henne.

Guns då och det var en riktig stolthet för baracken. Menan Man kan tänka sig att det inte alltid var så roligt. Sen så ska man också tänka på att. Det här var ett väldigt vanligt sätt för olika bondtrar att tjäna lite extra pengar. Oavsett om det var ute vid en kolmila, hos en rallar, eller hos skogsarbetare. Helt enkelt såg till och fixade mat och tjänade lite extra pengar, så det var inget extremt märkligt heller.

En av de bärande delarna i den svenska rallaromantiken är faktiskt inte en rallar utan det är just den kokerska Svarta Björn, eller Anna Rebecka Hofstad. Sammanfattad på följande sätt i en artikel i Minnernas journal av Daniel Esterfort. Hon var kokerska vid bygget av malbanan mellan Kirona och Norvik och beskrevs som en lång, mörk, vacker och intelligen person. Hon levde ett hårt liv och avled endast 23 år gammal.

Hon kom i handjemäng med en annan rallarkocka och fick ett slag så att skallen spräcker. Hon fördes till sjukstugan i Tornehem där hon avled. Oj. Ja. Väldigt mycket kring Svarta Björn är berättelser som är svåra att vedelägga, och som dessutom ska liksom. De ska förstås ur ett visst perspektiv. Jag hittade en bra artikel i Norrändska socialdemokraten skriven av en Helen Doktor Doktare om det här. För svarta björn framstår för folk som känner till berättelsen om henne som en sån här.

En skarp skönhet. Hon är både vacker och ganska frän, i vad hon kan säga. Dessutom sexuellt utsvärvande. Rallar madrappet. Som ett ganska obehagligt ord som jag har stött på i beskrivningar av henne. Och när de här berättelserna började berättas, så ska vi förstå de ur ett varnande tidigt 1900-tals perspektiv, liksom kvinnan som hora eller Madonna svarta björn är. En hora då. Det här är en dålig kvinna. Så ska ni inte vara barn. Blir inte som svarta björn.

Men rallaromantiken överlevde det tidiga 1900-talet och det visade sig att en mörk, vacker och sexuellt utlevande kocka som dog i förtiden efter ett svartsjuke drama. Var någonting som människor tyckte väldigt kul att svallra om och prata om och skriva böcker om. Det här är ju en bra karaktär. Herne vill vi vara mer av. Därför börjar de dyka upp i romaner.

Nu läser jag ur den här artikeln i nordraska socialdemokraten. Normannen Nils Utterberg berättar i boken Svarta Björns öden att hon övergavs av Odalskalle som lämnar henne för kockan Maja väl. Svarta björn beger sig till stordalen där Odals Kalle jobbar för att hämta hem honom. Ett slags mål mellan rivalerna bryter ur. Svarta björn anfaller Maja med en björkstamm. Maja slår tvärsstöten i skallen på svarta björn som dör.

I Ernst Dirings roman Malm klärser svattabjörn i en djupröd ylleklänning och fäster en filigran-brås i halslinningen och ger sig väg till Rallade Olson. Där finns trumpkaren som drämmer tvärsstöten i skallen på hänne. I björn Erik höjers rallarens ros beväpnar sig svarta björn med knier. För att hämna sin älskare som har en annan kvinna. Hon möts av tvillingarna isachen som skjuter henne med en pistol. Det blir aldrig ett lyckligt slut för svarta björn.

Men grejen är det efter 60- och 70-talens kvinnokamp och feminism så kunde svarta Björn och hennes hårda stil och utsvärvande sexuella eleverna. Istället börja kodas om till en kvinnlig pioniär, någon som slogs för kvinnans rätt till sin sexualitet. Den som inte vågar sära på benen för ett trist liv, säger hon i Jan Bergstens roman Svarta Björn.

I slutet av dem, det här är berättelser romantiserade på olika sätt. Det man kan slå fast är att kvinnor medverkade till att bygga järnvägarna, alldeles oavsett vad som är sant om svarta björn är.

De sjuka också. Ja, det kunde ske. Alltså, det kanske inte kommer som någon chock med tanke på den kosten och de bostadsvillkor som rallarna hade. Nej, precis. Det kunde lätt spedas epidemier och så. Matbrist är inte är den enda orsaken, men en kombination med dåliga bostäder, som du säger, och blata kläder, framförallt gör att man blir väldigt mottaglig för sjukdomar som till exempel dfter i. Och diarier i vanligt.

Och när det kommer till spanska sjukan så var ju alla också en särskilt utsatt grupp eftersom de borde som de borde. Och dessutom var väldigt rörliga att träffa på folk här och var. Och värst var det egentligen och hävjedalen. Det var inte ovanligt att hela backlag in sjukna. Faktiskt, Nilsson har skrivit så här: i ett arbetslag för Blekinge på 12 personer inteffare tre dödsfall. De flesta i denna barak är inskjuknad och hämsändes i oktober november 1918 i sjuktransporten.

Kvar i en barack några mil från Svensta Vik låg januari 1919 rördebyrallen Reinold Olofsson ensam i väntan på att få komma in på sjukan i Åsanne. Ändsynnen under den månadslånga väntan bestod honom av en sjuksyster som kom med materielltåg vid tolvtiden varje dag. Hon försåg honom med mat och tittade till honom.

Olosson har i interjur berättat att han minns, hur hon en dag konstaterade att han hade mer än 40 graders feber sedan hon tittat på termometern och menat att det var tur för honom om att det var så kallt. Ja, det kanske det var också. Ja, precis. Det var många som dog inte bara av bergspängnings och lyckor, utan också av sjukdomar förstås. Det säger väl sig självt med ett hårt arbete i värme och kyla leder också till förslitningskador, reumatism, hörselskador, muskel och ledverk.

Allt som man. Brustet hjärta. Ja, det är med. Jag höll på säga, allt som man inte får som podkastkreatör. Ja, men de kanske hade bättre hållning vi. Ja, det kan man tänka sig. Gallarna var ju var ju förga populärt folkslag då. Nej, det beror ju lite på vad man frågar, men absolut, det var ju lite obehagligt när de kom till orten. Ja. Att utböra ett slagsmål mellan alla och bofastbefolkningen, det var ju inte helt ovanligt. Och när de inte arbetar, då var ju förstås alkohol en viktig del av.

Vilket förstås tillsammans med konkurrensen om damerna ledde till de här slagsmålen. Alla hur talas om rallarslagsmål. Ja. Eller för den delen rallarsving. Ja, precis. Ibland anslogs de med varandra också faktiskt. Ja. Det verkar ha funnits. I alla fall finns det beskrivet i lite romantiserade källor att det fanns nästan så här kodek.

Att man gjorde ingenting halvdant. Att man skulle försöka undvika slagsmål, men om det nu blev oundvikligt, då skulle man slåss för glatta livet. Kan det vara så att det Bärt Ol ska vara. Ja, och han har också skrivit följande. Rallarna kom ned efter banan med skatt och skallande sång för att ha roligt att slå runt. De ville ha en örlås sprit och kanske en flicka, om så behövdes vara villiga att slåss för dessa som de tyckte självklara rättigheter.

Det visste att det låg bra till oss kvinnfolken. Vi alla var annorlunda en karna i byn. Det utstolade en frän doft av även hur så vänvin. Just det. Jag har en annan förklaring där. Baserat i alla fall utifrån de rallare som kom på 20 och 30-talet med inlandsbanan. Och det är det att de har ju en tydlig sak som skiljer dem från de andra karna i byn. Och det är att de inte släck.

Lika nära som kvinnor. Ja, men just det. För i traktar, där det var ganska svårt. Det var långt mellan byarna, det fanns inte många människor. Då var det inte så dumt när det faktiskt kom ny genetik. Nej, det här är sånt. Kanske en stålig herre från Mellansverige eller Småland eller så som kunde försörja sig och som inte alls var så avvokt inställd till att bli.

Bende eller skogsarbetare i någonstans utanför lyxel eller arvitsrör eller liknande. För det hände alltså att de förstås du kvar där det här skedde. Og kanskje ble noen form av jordbrukere da? Vidan av. Eller så följde den nybda man med längs linjen där man lär hälsen. Just det, det förekom också. Det förekom naturligtvis också att.

Den skyldiga så att säga bara lämnare. Den har vande i sticket. Även det förekom. Vaddagslivet kan ju också handla om att man jobbar ju först och främst. 12 timmar om dagen ungefär. Sen kunde man då, som du var inne på med sommaren här, ta något doppin sjö och sen blir kvällsban och sen blir det lite kaffe. Och det är liksom vanlig vardag. Det är så du lever om sommaren. Bortgett från själva badande, då som skiljer väldigt sällan, även om det händer. Men jag var och kvällsbörn är ju i väsen.

Just det. Det är faktiskt inget av allt det här egentligen tänka efter. Men under 1880-talet så handlar det ofta om att. Man fick lagra skol, spela kort. Det har historia och sjunga det var så viser, med vad vi gör och innehåll. Det var ju det man gjorde efter att man hade jobbat. Ja, det här är inte unikt för alla utan. Det var ett sätt att sysselsätta sig. Men under 1900-talet kommer man göra skillnad på arbetsfri tid och fritid. Arbetsfri tid är sånt som...

Man får när man är färdjobbad en dag. Men sen har vi fritiden, och det är då veckor och slutet. Just det. Och då min, ska man bosta av vatten och ge sig in till närmsta by. Och där kommer det bli dans och superier och allt det här andra roliga som Bert Hols pratar om. Just det, då är det utflykt till Norra öl och glass. Ja.

Det här veckoslutet. Det är ofta det man har i romantiska berättelser och i sköner och så vidare. Slagsmålen och fyllslagen och allt det där. Just det, och i Judas prislåtar Living for the Weekend. Ja, det är också säkert. Ja, så är det. Nilsson tar ju upp att braver och eskapater av såna här våldsam karaktärer ofta faktiskt har överdivis. Då förstås. Det kan man tänka. Inte minst av alla själva. Nej, just det. Han skriver så här: Vissligen sak om och slok.

Men sådant förekom allmänt mycket oftare under 1800-talets slut än senare. En förklaring till intrycket av våldshet ligger i att det allrarna alltså ofta uppträde i grupp och försvarade varandra i konflikter med utomstående. Dessa förhållanden måste ha gjort att de ofta talade om gemensamma upplevelser efter återkomsten till arbetsplatserna, något som förstärkte minnesintyka.

En allmän iaktelse är att sådan grupp och solidaritet ofta utvecklades i ungdomliga mandskollektiv, vilka elever isolerade från samhället i Avig. Det gäller exempelvis fartygsbesättningar, militärer, studenter eller skogsarbetare. Ja, nu förtingen så lever ju inte studenter som jag avskylldsår, alltså, men ändå. Nej. Men bristen på kvinnor är ju också att de ofta förekommer i de här berättelserna som vi alla drar för varm. Och därför så.

Är också själva dansen ett viktigt inslag när man väl ska in där och svänga om. Och ofta var ju så att i varje bajklag så var det någon som kunde plinka på något form av instrument. Tog fram en gammal fiol eller något liknande. Något liknande. 10-talet i olika bajacker. اشتركوا في القناة In den lilla 25 kvadratmeters bajacken. Som är avningen för helgen. En 234. En 234. Det var vi som byggde folkets kärnläng. Ja, där har vi det.

Jag tänkte vi kunde prata någonting om facklig organisering och kanske lite grann skicka ett jätöga till den norra Riksallvän. Vad spännande. Ja, verkligen. Tänk att det följd på min lot att göra det här. Det känns lite grann som att du slip åter den lotten också, får man väl ändå säga. Okej, jag vill prata lite grann om facklig organisering. Eftersom rallarna kom att med tiden se som ett släkte för sig. Det fanns en stark loyalitet inom gruppen. Man tog hand om de här stackarna som hade.

Brutit benet trasfärder med katapulter eller blivit sprängskadade och så vidare. Det fanns en sån inre solidaritet som var starkare inom. Rallar skåt än vad det nog var inom många andra yrkesgrupper på den tiden. I en tid före pensionsystem och annans säkerhet så var det både viktigt och beundrensvärt. Det är väl någonting som faktiskt. Kan romantisera. Sen har det väl romantiserat att det kanske har överdrivet sig också. Det där vet inte jag riktigt.

Hur gammar då den starka yrkesdualiteten med facklig organisering? Det är intressant. De 5 första åren av järnvägsbygget drogs med flera strejker från rallarnas sida. Jag drog den här episoden tidigare från Noora, där de kastade förmannen i plurrät. Det man gjorde varts att ringa efter militären. Det var inte unikt, utan det var så man gjorde från städernas och statens håll. Polis och militär behövdes för att kontrollera allarna.

Inte minst för att skydda livhanken på de svartfötter som anställdes i strejkande rallares ställe. Mist det. För det hände ju att man helt enkelt la ifrån sig sin. Spade och sin hacka och sin slägga och sa: nu jobbar inte vi för att vi får lite drekor eller mer betalt eller. Det kunde vara skitsaker som att man ville ha en förman eller en ingenjör bortbytt.

1901 kommer det första fackförbundet för svenska järnvägsarbetare, och då är vi ändå ett halvtsekkel in i rallarnas historia. Då, mot bakgrund av ja, dels såklart arbetarrörelsen på framväx. Men också att det åker omkring agitatorer i hela Sverige och försöker organisera arbetarna. Karta Dallström var ju ofta ute och skakade hand med rallar och sa: Ni borde gå med i sossan och ni borde organisera er och ni borde slåss och kämpa för deras rättigheter.

Men det som också låg bakom den här riktiga organiseringen var att det stora arbetet som pågick på malbanan drogs med lönedumpningar. Enligt Mats Utbult som har skrivit en artikel i populärhistoria. orsaker som är lönedumpningarna av korruption. Som var vidaspridt bland arbetsledningen. Strejkerna den gången fick resultat. Man fick kortare dagar och mer säkerhet vid olyckor. Men 1909 är det stort strejk i Sverige. Ja, då blir väldigt många.

Väldigt många människor som stejkar i hela landet. Det hör man ju på tycket stor strek, men det är fler hundratusental. Precis. Och den storstejken blev ju ingen succé. Utan den gången blev strejkarna besegrade. 1909 hade ett ganska drastiskt inflytande på rallarnas fackliga organisering. De var en nomadisk, var en sägen yrkesgrupp. Och den blev aldrig helt och hållet organiserad på det sättet.

Framförallt efter 1909 ser man hur det intresset avtal ganska drastiskt. Det är också svårt på sätt och vis, eftersom det är så många som är. Jobbar med det här temporärt då och då. Och egentligen har kanske andra inkomster inom jordbruk och skogsnäring. Så är det ju.

I framtiden har jag tänkt att vi ska prata om malbanan mer ingående. Det är en mycket intressant berättelse. Både själva bygget och den politiska bakgrunden till det. För den nodliga riksändan var malbanan jätteviktig. Den möjliggjorde den moderna gruvbrytningen som inte bara prägla. Utan Sverige är stort allt sedan dess. Men malbanan innebar också att urgamla ekonomiska rutter som alltid gått genom Thårnedalen in i Finland och vidare mot Ryssland. Helöligt var irrelevanta.

Istället var det orter som Kirruna och Gälle var det som skulle ta deras plats. Så att det ritar dem ekonomiska kartan där uppe på ett ganska drastiskt sätt. Det här enorma bygget som kom igång 1898 krävde tusentals människor som skulle jobba med olika saker, inte minst om det hårder av rallare från både södra och de äldsta delarna av Sverige. Är det är det här som Ernest Teal och

Knut Vallenberg omkring och planera. Just det. Det här har ju gjort avsnitt om. Jag tror det är kanske avsnitt 78 eller något sånt här. Just det. Östen grot skriver i boken Ur Norbottens historia. En bok som jag alltid hämt mycket för tjust i. Det är där den omtalade brödkartan är hämtad ur. Fick vi in den där? Ja, det är härligt.

Han skriver om de här rallarna och att många av dem var trots allt van factig organisering och de tar med sig de här idéerna till norra Sverige, och det knäter an till det vi pratade om i vårt avsnitt om seska öpproet. Vi hade de här sågverksorterna i norra Sverige, som var liksom landsändas industriella hjärtan, men som under en lång period inte var organiserade.

Många sågverksägare hade sina anläggningar avlägt till och de försökte skapa egna idealsamhällen där patronen ansvarade för allt i de anställda liv mat, logi, självasörjning och så vidare. Och man var så avskilda och man var så beroende av patronen. Det tog ganska lång tid innan den politiska organiseringen kom. Och när den kom, så kom den med järnvägen och rallarna.

Det var mycket alla som hade med sig idéer om att även sågverksarbetarna skulle kunna organisera sig och kräva bättre villkor och löner och rättigheter. Ja de påverkar ju omgivningarna där de har fram förstås. Ja, verkligen. Under 1800-talet så fungerar de ju som någon slags nyhetsförmedlare nästan. De var en slags kulturbärare som transporterade både idéer, oavsett om det var politiska idéer eller. Tekniska idéer eller sånger, eller bara nya genor till andra delar av Sverige. Det biologiska.

Ja, och de förändrade det här landet ganska drastiskt. Jag verkligen de dog ju fram civilisationen och skapade den här infrastrukturen som jag pratade om i inledningen. Just det. Jag tycker väl att Bert Olse är lite bitter som sagt över att det har försvunnit en massa hjälväg här. Och så men nu har det ju. Börja prata om diversa höghastighetsågor, det är ju alla rörende eniga om att det är en bra grej. Nej, det är alla inte alls eniga om.

Är du inte? Nej. Det här kan jag lika lite om som. Sattuma. Jaha, det är klart att det här har jag koll på. Jag har koll på viktiga saker. Det var ett litet skämt. Folk kan inte alls genas kring det här, men det är åtminstone på tapeten. Angående järnvägens framtid och så vidare. Så är det. Och även om man inte bygger höghastighetståg så. Tror att tåg är vanligare färdmedel numera än vad det var på 80-talet, kanske i alla fall. Just det.

Men alldeles oavsett hur mycket järnväg som ska läggas eller inte läggas. Om det ska bli höghastighetana, om det ska bli norrbotni bana, om det ska bli magneträls uppe i himlen från. Jag vet inte Kirunna till ISDA. Så är det inte rallare som kommer fram med slokatt och manchesterbyxe som kommer dra den. Nej, vi pratade om det här när vi åkte tåget upp till umeå. Hur egentligen.

Idag om det är någon form av glorifiering kring allare, idag, och du menar på alltså att begreppet inte ens finns. Så det kanske det inte borde göra heller. Nej. Däremot finns det folk som lägger i armvägen. Med hjälp av diversa moderna tekniska varianter som det här avsnittet inte alls handlar om. Vi kan väl avsluta med att säga att om det är någon järnvägs anläggningsarbetare som lyssnar, så får man komma in och säga hur mycket av rallar identiteten som lever kvar Facebookssidan.

Kan ni gå in och grätta Daniel Harmansson till nyheterna också? Ja, just det, tack på förhand. No, niin, vaan häälli Vekka nyt. Hoi joa. Hei.