¶ Intro / Opening
Det här är en podd från UR.
¶ Föräldraroll, Sunda och Osunda Syskonband
Ingen är gladare än vi över att just du har valt att lyssna på Vattenfamiljen, programmet som kort och gott riktar sig till dig som upplever att det inte riktigt svänger i familjeliv. På plats, för att hjälpa er komma in takt. I fas igen så vi bjudit in psykologerna Mart Forst och Malin Bergström. Hej på! Hörni, idag Malin och Martin ska vi grotta ner oss i ämnet syskonrelationer. Hur vi som föräldrar kan hjälpa våra barn att få till en bra relation. Hur låter det här?
Utmärkt, tycker jag.
Bra kanon. Det låter spännande.
Vad är framgångsreceptet? Hur bygger föräldrar goda band mellan syskon.
På ett sätt så kan jag tycka att den här frågan är. Den är ställd med de glasögon som vi så ofta använder när vi tittar på barns syskonrelationer. För egentligen är väl syskonen som är viktiga för varandra. att tänka till vi föräldrar som lägger en God grund för deras relation. Jag tänker att det kanske rikta blicken lite fel. Det här handlar det förstås om deras personlighet, deras åldrar, deras intressen och så vidare.
Och det vi kan göra som föräldrar är att vi kan skapa ett hyfsattryckt och trevligt familjeliv där vi inte favoriserar det ena syskonnet framför det andra eller. På andra sätt bidrar till att så split mellan syskolen. Men i övrigt så är det ju någonting som händer mellan dem.
Hur skiljer man mellan sunda och osunda syskonrelationer? Nu ställer jag faktiskt den här frågan för att en av våra lyssnare konkret undrar hur hårda syskon egentligen kan vara mot varandra.
I forskningen om syskonrelationer så finns det ett begrepp som heter sibling abuse på engelska, eller syskon: mobbing, eller vad man nu ska använda för svenskt ord. Och det är ju när det är en systematik i hela. Det är det ena syskonnet som hela tiden trycker ner det andra och utsätter det andra för kränkningar eller våld eller så. Där är det ju ofta en fråga om att föräldrar inte har tagit sitt ansvar eller har lyckats.
Helt enkelt, det ynre siskonet tillräckligt väl. Så det där är något som jag till exempel har mött när jag jobbat inom socialtjänsten ibland. Det är någonting som ju då är klart övergränsen, och det är just det här när det är en systematik och det är.
Yeah.
Uppenbart att ett sig skulle ha väldigt mycket mer makt än det andra.
Vad kan det bli för insatser då om socialtjänsten ingriper?
Det handlar mycket om att föräldrar måste ingripa mer och bli mer delaktiga, vara mer närvarande och stå upp tydligare för det sysskolet som utsätt. Det är oerhört viktigt, och det här vet man ju. Vi vet ju hur dåligt det är att utsätta som måbbning i skolan till exempel. Men det här är ju minst lika i de studier som har gjort om det här.
Sen tror jag att man inte ska dra iväg och tänka att syskonrelation är osunda när unga bråkar mycket. Därför är ju faktiskt också en av poängerna med. Att ha syskonde och säga att leva så nära någon som är hyfsat i jämnårig. Så att man både kan slösa sin kärlek men också ha mycket konflikter eftersom det.
På något sätt är nödvändigt för att man ska lära sig behärska sitt känslor och liv och lära känna sig själv och hitta kompromisser i relationer så småning och så vidare. Så det får man nog som förälder. Räkna med att det ingår i de flesta syskonrelationer utan att det handlar om att det är osunt. Men självklart, givetvis var där att ha. Har regler för, eller gränser för hur man faktiskt behandlar varandra i en familj. Där kärlecken ju ändå ska vara kikar.
Hmm.
Och är det så att du som lyssnar också upplever utmaningar i familjelivet så är det bara att skicka din fråga till fattafamiljensnamela.ur.se. Så ska vi göra allt vi kan för att hjälpa just dig. Vattafamiljen snabela.se
🎵 Music
Fattar familien?
¶ Svartsjuka, Gränser och Förälderns Känslor
Nu ska det handla om svartsjuka. Vi har med oss en mamma till två söner, som är 4 och ett halvt och ett och ett halvt år gamla.
Ja hei.
Hur visar sig din store pojkesvart sjuka mot lillebror?
Jag skulle framförallt säga att det handlar om situationer där. När Lillebror sitter i mitt knä, till exempel när vi ska läsa bok, eller när Lillebror ska springa till mig och visa något eller liknande. Men framförallt just det här... Närheten, alltså det här kropsliga till mig, som det visast väldigt tydligt.
Och när det som intensivast? Vad händer i dig då? Vad är det som blir svårt? Hur känns det?
Ja, alltså jag har verkligen försökt ramsaka mig själv och tänkt på vad det är jag tycker är så jobbigt och kommit fram till att det handlar väl om en oro hos mig som handlar om en. Ett att jag ska vara orättvis mot någon av dem. Att de ska känna sig mindre sedda på något sätt, eller att jag föredrar den enda framför den andra. Jag känner att det skulle vara lite tråkigt att jag ta på mig själv i det i de känslorna, för att då tänker jag att jag inte. Du kan hjälpa dem vidare helt enkelt.
Vad är det där för känslor hos dig som kan väckas och bli så starka att du känner att du zoomar ut lite grann från situationen med barnen?
Ibland handlar det om att jag känner mig lite kväv, om man nu kan säga så. Jag känner att det blir för mycket för vad jag känner själv att jag. Att min kropp inte riktigt hör till mig, utan på något sätt jag låter dem bestämma över den. Då har jag svårt med att sätta gränser för min egen kropp. Och då blir jag lite så stressad. Och vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Mm-hmm. Och i den där känslan var lite kväv. Är det rimligt att tänka att du då blir? Det är det också att du säger: nu får det räcka.
Absolut, jag tror att du precis sa vad jag ibland kan säga: Nu räcker det. Typ att jag blir sträng.
Hur är det bra som ett sätt att hantera det här?
Nej, men det funkar ju inte. Det är inte bara att det blir till och med värre för mitt äldsta barn, utan det blir också att jag går med ännu mer skull känslor i efterhand.
Jag kan verkligen förstå det du säger. Därför att det är klart i situationen om du bister ifrån och säger: nej, nu orkar inte jag ha er båda klättrande på mig här. Ut nu måste jag gå och göra något annat. Eller nu så här. Det är klart att i stunden så blir dom, eller kanske framförallt din älsare besviken eller arg eller. Samtidigt har jag väldigt svårt att se att det inte också är väldigt mänsklig och väldigt.
Okej känsla i det här. Alltså att alltid ha en öppen fam och hålla på lirka med de där två. Det låter liksom lite omänskligt att tänka att det nog kan finnas något. Även om det i stunden blir en jobbig grej, så är det ändå Alltså, jag tycker att det låter som ett mänskligt lärande på sätt av att du byter ifrån ibland.
Det är där jag känner mig lite vild. Vad är... Och när det är det okej att säga ifrån, för det handlar ju lite om att jag måste lära mina barn att jag har gränsat för min egen kropp och min egen uppmärksamhet också. Det skulle de väl också göra själva, tänker jag.
Det här får man ju tänka på så här Lejonhonor som ligger med krälande ungar över sig och sen helt utslagna, och sen efter ett tag så kommer en tass och de försöker undan om de orkar inte längre. Att det är nog något verkligen djup mänskligt, och inte bara för oss människor kanske. Så jag håller med malen verkligen. Och dig i det. Och det jag tänker att du också sa: att du känner att du ibland kanske kan uppleva att du inte ens har rätt till din egen kropp.
Och det är väl kanske en sund reaktioner eller en sund tanke. Inte någonting som att du borde kämpa emot den impulsen, utan ibland är det så.
För det är väl också så att du helst skulle vilja lära dem att respektera att du är en människa med gränser och ibland behöver ha din kropp för dig själv. Då skulle du vilja göra det på något slags pedagogiskt sätt utan att
Yeah.
Det liksom kom inifrån, men jag tänker att ilska är ju det medel vi har att lära barn så. Det vill säga att vi.
Yeah.
Kommer fara med tassen eller reser och så säger: Nej, nu får det vara nog. Jag kan inte se någon annan inlärningsform för det, och jag kan inte se att det. Skulle vara skadligt för barn om det inte handlom om att jag aldrig gav dem en kram eller lätte sitta i knät var.
Ja men vad skönt att höra för att jag har det, det menar att jag. Oftast det mår dåligt efteråt för jag tänker så här: Okej, men nu var jag kanske lite försträng. Jag tycker att mina barn mår är jättebra. Det är den här diskussionen som jag oftast har med min man också. När jag faktiskt går till honom och berättar om det här, nu känner jag mig dum för att jag.
var lite brisk. Han sä att de har ju det bra, att vi inte ska göra så stor grej av det. Och då blir det just att jag inte ska göra så stor grej av det. Vi ger dem så mycket kärlek, mycket lek. Han tycker ju att det är väldigt Det är ingen konstigt och de kommer inte lida min för det bara för att jag säger till.
Jag undrar om det inte också är ett svar på att det finns ett mått av aggressivitet i det som pågår. För å ena sidan så är det ju liksom det mest grundläggande för barn att de. Söker närhet till sina föräldrar och så. Och det är någonting fint. Men när det är. Blir de här konkurrenssituationerna som du beskriver, det säga: när en kommer usande, så fort den ser att den andra är på väg eller så.
Jag tänker att det finns ju en konkurrens och ett visst mått av ilska i det där också. Och jag undrar om inte det också är någonting av det som du reagerar på att det inte bara kommer att du. Alltså, får något av att de klättar på dig utan att det också är så att de. eller storbror härgar ju lite också.
Ja, absolut. Så är det. So it's just the eye effect.
Har ni pratat om det? Liksom konkurrensen eller att han. Har ni sagt någonting om det?
Alltså, vi pratar lite om så här: känner du det svärtsjuk nu? Känner du att det blir lite orättvist eller så? Men oftast nästan att det är lite för jobbigt att prata om sånt här. Så han kan ju blandti och händerna runt öronen, alltså om öronen för att inte höra. De tycker så här det här är för jobbigt för mig.
Han kanske är sin mammas son, som också skämt lite, för att han inte älskar ibland.
Ja men vad det roligt att du säger det för jag har inte tänkt på att det kanske. Är en känsla av scam. Mer än att han inte vill höra.
Det som kommer för mig av vad vi pratar om. Det är ju mer att du att du får skuldkänsla när du säger ifrån att din ilska inte mer. Tjäna dig utan att du. Att du får skuld om du blir är i. Det tänker jag kanske är en grej som du skulle kunna fundera på.
Det var också en av de sakerna som jag skrev. Det är just det här med negativa känslor. All jag har varit tillåt under min uppväxt. A dettid varit så här att man får absolut inte vara. Och man får absolut inte vara svärtsjuk, och man får inte allt som vara negativt. Framförallt i var liksom inte riktigt tillåtet. Mina föräldrar fick vara ärga, men vi barn fick inte vara ärliga.
Jag kommer ihåg att under min tomårstid så var jag jättearg hela tiden. Jag var på dålig timör. Jag har tilläde att aldrig vara det. Så jag blev nästan lite stämplad. Även i vuxen ålder om att jag var en R-person för att för att jag hade det här. Det är inte så konstnärligt eftersom man inte får vara här, då blir det ännu värre så. Så det är väl det. Då får jag de här enorma skullkänslan för att jag.
När jag är arf, då är det för att jag är ar, eller för att jag är sträng, att jag inte tillåter mig själv, även i vuxen, att ändå får vara det i fred. og da er litt over det.
De här gamla stämplingen av dig, eller bilden av dig, som en argigga eller sumaya, eller vad man nu har kallat dig. Då kommer det för dig så fort du.
Där ligger det väl också en parallell. Om du säger då till storbroord att nu ska jag läsa för Lillebror, jag kommer till dig sen. Och så blir stor, så får han vara det.
Yeah.
Yeah.
Och stå där och vara arrig. Där är ju annars en sån typisk dynamik att om han börjar säga att du gillar honom bättre och så här. Så använder han den här svart sjukan lite för att få som han vill. Och ger man efter det där, så är det en ganska oliklig dynamik där. Där barnet lär sig att använda inte kanske medvetet och manipulativt, men ändå så får ju den känslan ett utrymme och en funktion. Det är så här som jag får närhet genom att bli sart sjuk eller att bli arg.
Och där får man väl låta honom varje, då svartsjuk.
Bra så att jag ska också låta honom finna sig i de känslorna liksom och inte behöva gå till honom direkt. Ja, verkligen.
Man kan bekräfta dem och säga så här: Jag förstår att det bring. Du ville det också nu, men nu fanns det inte tid. Nu var det gjort tur eller någonting. Men att låter den vara.
I'm in the... It's cute to meet me. There it goes.
Det kanske är bästa sättet att gå emot det du beskriver av hur det var när du var liten.
Yeah, exactly. Exakt, att det är okej och det kommer gå över på något sätt.
Och kan du bli med i samet? Att du är en mamma som också är ibland, så är det också en förebild för barnen eller bidrar till att skapa ett familjlimat där. Det här som vi kallar för negativa känslor också får finnas. Alla här är bland och svartsjuga och suura. Det verkar vara en del av mänskligt levende att vi har det så.
Yeah, exactly.
Berätta vad som känns så skönt att höra.
Just det här att det är okej med alla känslor på riktigt. Alltså även som vuxen. Och det är ju ändå vi som visar våra barn. Hur det ska vara och om jag inte kan tillåta mig själv vara det, hur ska de hantera sånt själva, tänker jag? Eller se att det är okej, precis som om man blir ledsen och börja gråta som vuxen. Att de också ska se att min vuxna gråter. Okay, I don't get it.
Och med den känslan tänker jag att vi lämnar dig.
Och tack för att vi fick prata med dig.
¶ Hantera Rivalitet och Stärka Självkänsla
Idag ägnar vi oss åt det spännande ämnet Syskonrelationer. Och malin och Martin. Nu ska ni få svara på en fråga från en mamma, som känner sig väldigt orolig över relationen mellan sina två söner. Så här skriver hon till: fatta familjen snab. Hej, Fattafamiljen. Jag och min sambo har två sönner på 6 och 8 år. Vi försöker att fokusera på deras upplevelser, tankar och känslor och inte prestationer.
Samtidigt är det lätt i vardagen att säga bra jobbat, när den ynre barnen kan sätta på bälte själv. Det vi märker är att vår äldre som blir ledsen när vi säger något bra till den yngre sonen. Då säger åttaåringen jag också bra, eller jag kan också sätta på bälte. Ofta skalerade och lilla bror hävda tillbaka med jag är bäst. Och då blir stor jättearig. Mycket av deras kommunikation handlar om att hävda sig om vem som är bäst, vem som är först, vem som kan mest.
När vi har frågat åttaåringen om detta, så säger han att när vi säger att Lillebror har gjort något bra så känner åttaåringen att han är dålig, som att båda inte kan vara bra samtidigt. Vi försöker prata om att alla är olika men ändå värdefulla. Och ge tid att lyssna på barnen och att de ska få uttrycka sina behov och känslor. Men det verkar inte nå framme. Det blir en slitsam vardag när syskåren hela tiden ska tävla om vem som är bäst, och det slutar alltid med att nå bli ledsen.
Hur ska vi göra så att vår åttaåring ska känna sig värdefull och inte mäta sitt värde i förhållande till andra? Vad tycker ni att vi konkret ska göra i situationen när syskonnen börjar hävda sig mot varandra? Uskrivar alltså signatören, orolig mamma.
Ja, det här är väldigt vanligt skulle jag säga. Det är en Skulle kunna vara jag som har skrivit det här till er, mina barn håller också på så här. Så det är väl en första reflektion att det är normalt som vi brukar säga.
Yeah.
Ett sätt att hantera det kan ju då vara att inte reagera så mycket. Eller reagera mer med en axelryckning och säga saker som ja, ja, du bra, du också bara. Nu går vi hit. Kommer, kommer. Nu ska vi vidare. Alltså att bara inte göra en stor grej av det och försöka övertyga dem långa argument om att de är lika bra.
Du är bra på det här och du är bra på det här. För det blir det långa diskussioner, och signalerar man samtidigt att det här är väldigt viktigt att mäta och att det här blir rätt och att vi slår fast vem som faktiskt är. Bäst eller att ni är precis lika bra. Utan bara göra det till en icke-fråga och gå vidare med livet. Det här vet jag väldigt svårt, ibland när. Barnen låser sig i den här mackkampen, men då kanske de får hålla på sig där också. Det är väl ett sätt.
Kanske kan man också skicka med att det kan finnas någon lärdom för barn av att hålla på så här. Och det handlar om mänskliga relationer, om maktfördelning, om konkurrens, om hur man. Är osams och sen blir sams, och hur man är tillsammans med andra människor. Och det I det här otroligt jobbiga klimatet som det ju blir när de håller på sig här, så kan man ändå kanske påminna sig om det som föräldrar att jag här ingår. Och det här är ändå en del av varför vi.
Jag tycker att det är ganska häftigt för barn att få syskon. För att det finns något att hålla på med på sin egen lilla nivå i det.
Men föräldraren känner något sorts oro kopplat till åttaåring att. Att han bara värderar sig själv utifrån sina prestationer. Förälan skulle vilja förmedla något annat. Att du inte bara dina prestationer. Du älskar precis som det är. Och undrar hur ska man i föräldrarskapet förmedla det här?
Det där är svårt att förmedla med ord, utan det är ju som kärling i stort att det sker i handling och det är ju en ganska. Ta ett ta omt råd och säga: kanske bara att du ska älska ditt barn mer. Jag tror inte är problemet här. Men det jag menar är att som förälder så känner man sig ofta tvungen att kanske övertyga ett barn som i frågasätter.
Eller som visar tydligt att det måste prestera för att vara älskat. Så vill man ju säga till det barnet att jag älskar det precis som det är, och det spelar ingen roll vad du gör och hur bra det är. Det spelar absolut ingen roll. Men det är väldigt svårt att nå fram med den typen av argumentation. För samtidigt så sätter man ord på det här på det sättet och pratar om det. Så börjar barnet också fundera på det mer ibland.
Så mitt grundläggande råd är i så fall: om du märker att ditt barn ständigt behöver hävda sig mot sina syskon eller kanske kompisar och verkar vara otrygg då i att det hela tiden måste vara bäst. Avsett tid och gör mer saker med barnet om du kan det. Och försök att visa kärlek i andra sammanhang. För att bara stärka relationen i allmänhet. Det är det som det kan falla tillbaka på att barnet känner sig bra och tryggt i allmänhet, och då minar behovet av att hävda sig på det här sättet.
Förälden beskriver ju också dagliga minor som de går på, till exempel uttrycker bra jobb att när sexåringen får på sig bälte och sen är konkurrensen igång.
Jag tror att man går helt iktigt om man börjar tänka att man aldrig kan säga saker som bra jobbat för att undvika det här. Då börjar familjedynamiken bli riktigt besvlig. Jag tror faktiskt det är bättre att man faktiskt försöker ha någon slags mindset av att Jag kopplar loss lite. Nu är de igång igenom vem som är bäst för att knäppa ett säkerhetsbälte. Då börjar jag tänka på annat, eller sätta på musik eller säger: nu gör vi det här. Vem kan rimma på?
Det här ordet mest gånger, eller liksom sätter igång någonting.
Jag vet inte om det är rätt väg, men jag brukar själv ibland skämta om det och gå in i och säga att jag är bäst och sådär. För att signalera på ett lite skämt sätt. Det här är kanske inte det bästa. Men det skärmiga sättet att hålla på. Och då kan ju barnen, kanske, åtminstone lära sig den etiketten att det här är. Nicht so framgångsrikt socialt.
tar upp kampen på något sätt. Det är som egentligen är väst, ja.
Annat ganska konkret tips. Det här går väl, emot det mesta i barnspsykologi, men det är ju så här: nu får ni lägga av. Jag orkar inte höra det här chattet mer. Vad ska en människa göra?
Med det så tror jag att du, orolig föräldrar, har fått mycket input att fundera vidare på.
🎵 Music
¶ Främja Livslånga Syskonrelationer
Nu har vi med oss en mamma till en dotter på fyra år och en son som precis fyllt ett. Tyskåren har idag en väldigt kälexfull relation mellan varandra, där stora systar är så stolt över sin lille brå. Berätta, hur kan vi hjälpa det?
Jag undrar om det finns några konkreta saker som jag kan göra för att ge mina barn goda förutsättningar för att ha en nära relation livet ut.
Får jag börja, Martin, att direkt sänka den här jätten? Min känsla. Jag blev en ursäkt, mamma, men jag tror att en förutsättning är att du. Har en beredskap i magen på att det kommer perioder mellan syskonen som kommer vara mindre underbara. Alltså, det skulle jag tro: det skulle jag säga är det normalt. Und den här långa uppväxten som de ska dela med varandra. Och det tror jag.
Att vara förberedd på det och att inte känna att nu är allt förstört eller gå i taket av det. Det tror jag är faktiskt en viktig förutsättning. Och tänka att okej, nu har vi en lite tristare period. Och så jobbar vi med det vi kan som familj för att det ska bli mysigt sedan igen. Och påminner oss om den därliga starten som har varit och så.
Vi är liksom. Fundera mycket på om det finns konkreta saker man ändå kan göra som typ så här. Att de skulle dela rum eller inte dela rum, eller att man ska se till att de går på samma aktivitet eller inte samma aktivitet.
Absolutely. Gellt kan man säga att om man backar till det här med konflikter, så har man ju forskat lite om vad det är som gör att. Relationer mellan syskonhåller genom åren under uppväxten, och då verkar det inte vara hur mycket de bråkar med varandra. Det är inte det som scenare avgör om man fortsätter att vara vänner upp i tonåren och så där. Utan det är snarare om man har någonting gemensamt. Alltså om man intresserar sig för varandras saker, intressen, eller då kan ägna sig.
något gemensamt intresse och sådär. Att man överhuvudtaget bryr om varandra, det avgör mer om man fortsätter att ha kontakt. Just i fyra årsholden upp i tonåren, där finns detsammans. Leker de och har roliga och glada stunder tillsammans när de är fyra ungefär. Så är chansen större att de också kan umgås och göra saker tillsammans när de är i tidiga tonåren.
Så där skulle jag ju lägga krutet, och sen så ställer ju konkreta frågor: Ska de dela rum och ska de ha samma aktiviteter och sådär? Och där tänker jag att man får jobba med fingertoppkänslan. Och avgöra lite och testa och se. Verkar de trivas och vara i samma rum eller blir det.
För jag sa ju att bråk och konflikter inte varit viktiga. Men samtidigt om det blir väldigt mycket bråk konflikter så kan ju det sätta käppa hjulet för att överhuvudtaget göra saker tillsammans. Så det är inte helt ovikligt ändå. Om man inrättar livet för små barn så att de aldrig har kontaktyter. De har helt olika aktiviteter olika rum och allt sånt där. Då rent logiskt så blir förutsättningarna för det här gemensamma mindre.
Är det bra att låta dem vara lite. Ibland kan jag tänka att det är bra att de får vara lite för sig själva. Att de inte alltid behöver umgås med oss, mamma och pappa. Finns det någon forskning på det? Att man ska låta dem lösa sina egna konflikter?
Jag ska säga spontant och inte kanske utifrån forskningen, även om vi kan prata lite om forskningen kring hur vi ska lösa konflikter också. Jag tycker, du pekar på sådana viktiga områden att låta dem få. Att visa dem tillint i av att de får vara för sig själva och leka. Det tycker jag är en jättefin utgångspunkt.
Sen kan det ju vara så, nu vet jag inte, men de är så pass små. Så de behöver ju en viss typ av vuxen övervakning så att inte fyraåringen blir ansvarig för en virskilätåring som inte har ser gätt mycket om den.
Det här är så 30 sekunders sjuk.
Ja, men som en grundprinci så tycker jag det är utmärkt. Och det ger också dig förutsättning att från lite håll kunna se att de här konflikterna. Alltså, vad har de för kapacitet att lösa dem på egen hand? För att det är klart att det finns ju väldigt mycket för barn att hämta i att om de lyckas med det. Då är ju lärdomen mycket, mycket större än om det kommer in en vuxen och behöver medla eller.
Tala om vem som hade rätt och vem som hade fel och så vidare. Så det är ju jättebra. Och sen ha någon slags i sim av, eller bygga upp en erfarenhet av. När brukar det vara rimligt att jag behöver dyka in.
Och det som du började här malen med förväntningar kan jag bara tillägga att. I regel så löser ju barn och små barn inte konflikter bra på egen hand.
Bye.
I åtta fall av tio så är det hälre starkare syskonnet som kör över det yngre om man bara låter dem vara själva. Så att ofta behöver man medlem, men det är väldigt bra att ge dem chansen att lösa det själva. Sen vill jag också säga att det är. Inte ovanligt utan snarare normalt att syskonen glider ifrån varandra, till exempel under tonåren. Men sen finner varandra igen senare i livet. Och att det är också en del av det. Det är inget statiskt det här.
Yeah.
Yeah.
No, it's a shame to hear. Hur stor del är att man är nära i ålder eller långt ifrån i ålder, och man är. Tv pojkar eller pojk och flicka. Har det egentligen någon relevans?
Jag kan svara lite på det för jag läste faktiskt just på. Det här är ingenting som jag sitter och har i bakhuvudet. Jag läste faktiskt just på, för jag fick frågor om hur det ser ut med äldre människor, äldre syskon som är 60-70-80 år. Och man ser lite tajtare mellan systrar, än mellan bröder eller bror sister. Men det här är på marginalen, så jag känner alltid tveksam. När jag ska prata om sånt här. För att det är på marginalen.
Och vad betyder det? Jo, det betyder att det ser väldigt olika ut, i olika familjer. Men överlag lite tajt så, lite tajtare om man är nära i ålder. Om man är långt ifrån. Det är så är det.
Jag skulle vilja komma tillbaka till den där frågan du ställde om det här med vilka förutsättningar man kan skapa. För jag tyckte så jättemycket om din fråga om de ska dela rum eller inte. För jag tror att man kan använda den där bilden som en parallell till. Ja, det är underbart om de kan dela rum och få den tryggheten av varandra.
Och samtidigt så behöver man kanske som föräldrar hjälpa de med att det faktiskt finns grejer som är stora syster. Som han inte får ge sig på rasa eller så som är viktigt för henne. Och lika så att det finns grejer som är hals. Så man hjälper dem med någon slags balans där. Mellan. Att man skapar närhet och kanske har liksom också en familje. Ett familjetänk kring vilka är vi? Vad är vi vår familj? Det vill säga, vad tycker vi är de som tycker om fiska. Det är det vi gör.
På somrarna, eller vi tycker de av snön, och leka i snön. Det lever jag på vint. Sån där som bygger på något sätt. Både forma till intressen.
För det tycker jag precis att vi har börjat snudda vid att kunna ha i och med att ett åring är fortfarande så pass lite, men att det ändå har börjat närma oss att kunna ha lite så. gemensamma med typ fredagsmus Sånt som ändå blir lite familjegrejer. Det är väldigt
Det är jättekul och fint.
Ja, och det är ju verkligen en konkret sak man kan göra att jobba med sådana traditioner och ritualer och så. bidrar till familjesammanhållning.
Ja men kul då känns det som att vi kanske är på rätt spår då.
Jag tror att bara att tänka på det här och tänka att det här är min dröm, här skulle jag vilja ha det. Bara det kommer i sig att hjälpa till att styra mot det. Underbart.
Tack för att jag fick prata om er. Jag älskar den här podden, och Malin och Martin, nu är otroliga. Jag ser alltid framåt och får lyssna på er på fredagmonerna.
Oh no.
Yeah.
🎵 Music
¶ Respektera Olika Barn och Föräldrarelationen
Den här gången har vi haft fin besök av psykologerna Malin Bergström och Martin Forster. Vi pratar syskonrelationer i fattafamiljen. Och ni är båda forskare är lite nyfiken om det finns ytterligare om forskning kring hur vi skapar de bästa förutsättningar för att. bygga bra syskorrelationer.
Ja, en sak som vi kanske inte har varit inne på är att barn är olika. Eller det är vi ju alltid inne på mer eller mindre. Men just det här avsnittet: att barn är olika tyskon är olika. Det är någonting som man har tittat på hur viktigt det kan vara att hjälpa syskon och respektera varandras olikheter. För ibland låser sig relationer i stort för att vi känner oss för olika och vill ändra på den andra.
Och det går ju inte, inte när det gäller de mer grundläggande dragen, och därför vet man att de föräldrar kan hjälpa. Syskon och acceptera och respektera att min bror eller syster är mer så här eller är inte så bra på det här, eller är mycket bättre på det här och så. Att få den förståsen, det perspektivet att vi är olika. Det låter allmänt och lite flumigt, men det är viktigt.
Mm-hmm.
Jag skulle vilja koppla på en annan typ av forskning kring det där också, som handlar om. Inte direkt om syskonrelationer utan om föräldrarrelationer. Hur har vi två det tillsammans som föräldrar? Båda att vi kan prata om våra olikheter, men också att vi. Kan fundera på hur vi hanterar de olikheterna. Alltså har vi ämnesid respekt. Har vi en fördelning av ansvar eller kanske kompetenser som vi båda är nöda med, eller som sänker den ena lite och får den andra brösta sig.
Alltså en massa dimensioner kring det där, också hur vi hanterar konflikter som föräldrar oss emellan. Som påverkar barn i högre utsträckning än vi kanske tänker på, och som också. Bidrar star till förutsättningarna i hela familjen för goda relationer.
Det är sannälligen ett outtömligt ämne detta med syskonrelationer, men vår tid är uter. Stort tack, Malin och Martin för denna gång. Stort tack också till dig som har lyssnat. Vill du använda dig av fatta familjens professionella resurser. I form av bland annat psykologer. Då är det bara att skriva till oss. Och det gör du på mailadressen fattafamiljensnavelaur.se. Vi är en helt rös av människor som skapade detta program. Idag var det Peter Lindquist som köpte ljudet.
Och Vattenfamiljen produceras av Utbildningsradion. Producenter för det här programmet stavs Johanna Larsson och Louisa Haag. Patten Sén heter jag och vi önskar er alla det bästa.
Det här är en podd från R. Du hittar mer på R Play.
Han var ju en otroligt stringent tänkare, klart, tydlig, samtidigt väl passionerad.
Jag upprörisk, rolig och radikal. Njuter ganska mycket av att vara nagelöat på makten.
Fick faktiskt att vi kommer ihåg novellpriset i litteratur.
Lyssna på Bildningsbyrån om filosofins rocksjärna, Bertrand.
Russell.
Bildningsbyrån hittar du på urpl.